Ett skott i foten eller en diamant?

08 maj 2015

Jag omges dagligen av lärare, skolledare, administratörer, kuratorer, syvare, skolsköterskor, lokalvårdare, bibliotekarier, vaktmästare, skolpsykolog, matpersonal (ursäkta om jag glömt någon) som tycker väldigt mycket om våra elever. Som ger det där extra för elevernas skull. En del sliter ut sig för att eleverna ska lyckas. Professionella människor ut i fingerspetsarna!

Varför är det inte deras elevsyn, eller människosyn bör det väl hellre uttryckas, som hörs och syns i media? Varför hörs och syns oftast bara lärare som t.ex. skriver att ”Allt ska gå så himla lätt och smidigt för elever nu. Det ska vara roligt och lattjo. De är så slappa. Det får inte kosta någon ansträngning och jag har varit så frustrerad över det så länge.” De får t.o.m. massor av tummar upp av andra.

Tänk om det skulle handla om lärare i stället. Är människosynen okej då? ”Allt ska gå så himla lätt och smidigt för lärare nu. Det ska vara roligt och lattjo. De är så slappa. Det får inte kosta någon ansträngning och jag har varit så frustrerad över det så länge.” Eller ”När man inte får högsta lönepåslaget är det som regel mitt fel i lärarens ögon eftersom man ju faktiskt lagt flera minuter på att googla lektionsplaneringar”.

Kanske ska vi skrota rättssamhället, som Inger Enkvist vill: ”Det verkar som om politikerna inte vågar säga att det är lärarnas ansvar att dra nytta av all denna nya forskning som publiceras. Det är helt orimligt att ge lärarna mer lön eller fortbildning utan att de först bevisat att de gjort sitt bästa”. (Som är en travesti på hennes text om villkorat stöd till elever.)

Det är allvarligt att det finns lärare som har en sådan människosyn, som ju står i motsats till den människosyn som beskrivs i läroplanen. Och det strider bl.a. mot läroplanens ”Läraren ska stärka varje elevs självförtroende samt vilja och förmåga att lära”.

Det är också allvarligt att så få säger emot i debatten. När många utanför skolan gör allt för att mana fram en solkig bild av svensk skola, även förra skolministern gjorde och gör vad han kan för att svartmåla skolan, är det ju inte klokt att personer inom skolan, och inom läraryrket inte minst, skjuter hela lärarkollektivet i foten. Tala om en inre fiende!

Varför reagerar inte lärarfacken på den här typen av nedsabling av det stolta läraryrket? Hur länge accepterar ni att folk inom de egna leden målar upp bilden av lärare som oprofessionella gnällspikar som skyller allt på eleverna och deras föräldrar? (Och som sagt, det är en heltokig bild av verklighetens överväldigande majoritet av hängivna och oerhört skickliga lärare.) Varför protesterar inte fler mot de som om och om igen bara bidrar till att sänka läraryrets status? Det är inte så många som söker till lärarutbildningen. Nej, tacka fan för det!

Bakom sig den här människosynen döljer sig säkert ofta en uppgivenhet och frustration över samhällets utveckling och en känsla av att inte räcka till. Men bara för att man inte gillar båten man sitter i blir det väl för helsefyr inte bättre av att borra hål i botten!

Jag tänker på ett samtal jag hade med en lärare häromdagen. Hon såg att en elev som kom i ettan på gymnasiet hade svårt med både det enda och det andra, men såg också att det fanns en diamant där inne som bara ville komma ut. Nu, efter tre år, ser hon denna finslipade och vackra sten i sin fulla prakt. En människa som utvecklats och vuxit, med hennes och andras hjälp och stöd. En elev som kommer att gå ut i världen och göra bra saker, som kommer att bidra till att vi kommer att få leva i ett gott samhälle i framtiden. Det finns tusen sådana bilder bara på min skola. Varför sprider vi inte de bilderna i stället?


Serviceförvaltningen Malmö – Help yourself!

09 maj 2013

Få har väl undgått att läsa om Serviceförvaltningen i Malmö. Enligt Sydsvenskan (http://www.sydsvenskan.se/malmo/chefer-pa-jobb-malmo-morkade-misstankarna/) finns det misstankar om mutbrott, man har sålt billiga bilar till politiker och fixat snöröjningskontrakt åt kompisar och för att ha låtit kommunen utföra privata arbeten för en billig peng. Inom Jobb Malmö misstänks chefer för att ge jobb och praktikplatser åt familj och vänner. Det verkar finnas en kultur som är inspirerad av säkerhetsgenomgångarna på flygplan: ”Om trycket i kabinen skulle fall faller syrgasmaskerna ner. Hjälp dig själv först innan du hjälper någon annan.” Deras slogan verkar vara ”Serviceförvaltningen – Help yourself!”
Jag har arbetat tillsammans med ganska många inom Serviceförvaltningen i Malmö och vet att det är ärliga, kompetenta och hyggliga människor som arbetar där. Med ett fåtal undantag då, enligt Sydsvenskan.
Enligt Malmö Stads personalpolicy ska ”alla arbetsplatser ha en öppen kommunikation och en tillåtande attityd, som ger utrymme för egna initiativ” Det låter bra, men om cheferna tar initiativ som beskrivits ovan, vad gör man då? I förra versionen av personalpolicyn stod det att man vill ha personal som ”i första hand drivs av lust och inte av plikt”. Hm, jag har lust att köpa en bil genom mina kontakter. Hm, jag har lust att anställa mina kompisar i stället för de som jobben borde gå till. Det var nog inte tänkt så och det är kanske därför man tog bort den formuleringen.
Cheferna ska ha ”ett ledarskap som ger ett öppet och tillåtande klimat” är en annan formulering. När en chef då säger ”Men hallå, hur fan kan du ägna din arbetstid åt dessa skitgrejer istället för att fokusera på ditt uppdrag” till en anställd som påpekar missförhållanden har han nog inte läst värdegrunden. Eller en annan anställd som fick höra att han kränkte en chef när han påtalade oegentligheter.
Tre av de personer inom Jobb Malmö som jag haft äran att samarbeta med är Monika Herstedt, Rebecca Bichis och Lars Ekström. De har påtalat några av de oegentligheter som Sydsvenskan skriver om. För mig är de hjältar, inget annat ord duger. Att vara whistle blower är inte lätt, och dessa tre hjältar har säkerligen haft det tufft.
Om det finns någon rättvisa i världen belönas dessa tre med utmärkelsen årets chef i Malmö. Se utmärkelsen som ett bragdguld. Låt dem dessutom ta över hela Serviceförvaltningen, det är den sortens ansvarstagande och ledarskap som behövs. Om de inte belönas för sin insats vet jag vad man kan göra med Malmö Stads personalpolicy.
Ett trefaldigt leve för Monika, Rebecca och Lars och alla andra som också vågar peka på saker som inte står rätt till. Leve dom!


Hållbar skolutveckling

16 augusti 2012

Här är den: https://www.studentlitteratur.se/#35923-01

Hållbar skolutveckling


Varför fel och demokrati?

12 april 2011

Varför har du fått ett häfte som heter Demokratiboken och en lapp med fem klippkuponger om fel i ditt fack?

Jo, så här är det.
Demokratiboken beskriver hur inflytandeprocesserna ser ut på vår skola. Den som vet hur beslutsvägarna ser ut kan vara med och påverka. Det ska vara öppet och tydligt. Vi har dessutom gjort en omorganisation med rektorer, administrativ chef och samordnande rektor. Den gamla Demokratiboken är alltså inaktuell.
Tanken är naturligtvis att vi får bättre utvecklingsmöjligheter om alla vågar vara med och påverka.

Tanken med fem fel-blanketten är att vi måste vara att tillåta varandra att göra fel. Det viktiga är hur vi hanterar de eventuella problem som uppstår om någon gjort fel. Om man gör fel kan det ju faktiskt leda till något väldigt bra. Penicillinets upptäckt, till exempel. Champagne blev till av ett misstag. Listan kan göras lång.

Det handlar också om att man måste repetera saker för att lära sig, prova på helt enkelt. Under junior-VM i ishockey 2009 sa Nicklas Wikegård under finalen att en och samma spelare skjutit tre gånger, och varje gång träffat motspelarens klubba och ben. Sedan sa han: Han måste fortsätta prova för till sist blir det rätt!. Så klokt, i stället för Hur f-n kan du skjuta ett sån’t skott?!

För det första: Om vi tillåter varandra att göra misstag kan vi att prata om det, så att vi tillsammans kan hitta en lösning, om det nu behövs en lösning.

För det andra: Man vågar mer, man vågar prova nya saker, man känner sig friare om man inte skuldbeläggs och får en utskällning om man gör fel. Känslan av trygghet gör att man vågar mer, gör en bättre arbetsinsats och sprider glädje omkring sig. Det ökar tillfredsställelsen hos oss alla, och gott självförtroende smittar av sig, var så säker!

För det tredje: Vem som helst kan göra fel. Om du själv aldrig gjort fel vågar jag också påstå att du heller aldrig gjort något. Inte heller rätt, alltså.

För att avsluta med en strof av Shakespeare:
Jag säger er detta utan att vela
Gack ut i verksamheten och fela!
(Nja, det kanske inte är Shakespeare, förresten…)

Torbjörn

 


Demokrati inom våra väggar

19 april 2010

Det diskuteras en hel del i medierna kring vilka partier man ska släppa in i skolorna inför valet. Får partier som har en politik som strider mot skolans värdegrund sätta upp ett bokbord hos oss? Har de i skolan att göra?

Det är viktigt att vi värnar demokratin. Det innebär att även Sverigedemokraterna ska få tala om vad de tycker.

Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem är ett uttryck som (troligen felaktigt) tillskrivits Voltaire. Jag är inte beredd att gå så långt på långa vägar, men Sverigedemokraterna, och även andra främlingsfientliga partier, omfattas också av demokratiska rättigheter. Om de vill komma till skolan och sätta upp ett bokbord så får de göra det, precis som alla övriga politiska partier.

Om det däremot blir stökigt och bråkigt på grund av att ett politiskt parti är på skolan har rektor rätt att visa ut dem för att helt enkelt upprätthålla ordningen i skolan. Justitiekanslern har fattat beslut om att det är dessa riktlinjer som gäller.

Och det är väl ändå så, att om ett eller flera politiska partier börjar få oss att glömma bort demokratins grundläggande principer, till exempel yttrandefriheten, så har de segrat utan att vi ens vet vad som hände. Vi ger dem till och med segern i handen.

Det är klart att vi reagerar känslomässigt. Jag håller fortfarande Bengt Westerberg högt för att han lämnade soffan i valstudion när Ny demokrati kom in. Det var en härskarteknik, jag vet, och jag gillar inte sådana. Men känslomässigt tycker jag ändå att det var rätt. (Förresten försår jag inte hur en xenofob och rasist som Bert Karlsson har kunnat bli mysfarbror i teve. Dåligt omdöme från teves sida och gott om pengar på Berts sida förklarar väl en del, men ändå. Om du inte läst Lasermannen av Gellert Tamas så rekommenderar jag att du gör det.)

Sedan kan det ju gå lite snett av andra anlednignar också ibland. När jag var på Celsius nekade vi Sverigedemokraterna att komma till skolan. De blev upprörda, men allting reddes ut när jag förstod att de ville ha ett bokbord.

Jag tyckte att de hade sagt att de ville anordna ett bokbål. Förutfattade meningar, kallas väl det!

T