Finn fem fel

13 maj 2015

En läkare ska inte behöva vårda en patient trots att det är hans uppdrag och trots att han tar betalt för att göra det.
En bilmekaniker ska inte behöva laga en bil trots att han åtagit sig uppdraget och tar betalt för det.
En affär ska inte behöva lämna ut en vara till kunden trots att den finns på lager och kunden redan betalat för den.
En skolledare ska inte behöva motivera en lönesättning trots att det är hans uppdrag och att han har betalt för att göra det.
En lärare ska inte behöva motivera sina elever trots att det ingår i läraruppdraget och trots att läraren uppbär lön för att göra det.


Ett skott i foten eller en diamant?

08 maj 2015

Jag omges dagligen av lärare, skolledare, administratörer, kuratorer, syvare, skolsköterskor, lokalvårdare, bibliotekarier, vaktmästare, skolpsykolog, matpersonal (ursäkta om jag glömt någon) som tycker väldigt mycket om våra elever. Som ger det där extra för elevernas skull. En del sliter ut sig för att eleverna ska lyckas. Professionella människor ut i fingerspetsarna!

Varför är det inte deras elevsyn, eller människosyn bör det väl hellre uttryckas, som hörs och syns i media? Varför hörs och syns oftast bara lärare som t.ex. skriver att ”Allt ska gå så himla lätt och smidigt för elever nu. Det ska vara roligt och lattjo. De är så slappa. Det får inte kosta någon ansträngning och jag har varit så frustrerad över det så länge.” De får t.o.m. massor av tummar upp av andra.

Tänk om det skulle handla om lärare i stället. Är människosynen okej då? ”Allt ska gå så himla lätt och smidigt för lärare nu. Det ska vara roligt och lattjo. De är så slappa. Det får inte kosta någon ansträngning och jag har varit så frustrerad över det så länge.” Eller ”När man inte får högsta lönepåslaget är det som regel mitt fel i lärarens ögon eftersom man ju faktiskt lagt flera minuter på att googla lektionsplaneringar”.

Kanske ska vi skrota rättssamhället, som Inger Enkvist vill: ”Det verkar som om politikerna inte vågar säga att det är lärarnas ansvar att dra nytta av all denna nya forskning som publiceras. Det är helt orimligt att ge lärarna mer lön eller fortbildning utan att de först bevisat att de gjort sitt bästa”. (Som är en travesti på hennes text om villkorat stöd till elever.)

Det är allvarligt att det finns lärare som har en sådan människosyn, som ju står i motsats till den människosyn som beskrivs i läroplanen. Och det strider bl.a. mot läroplanens ”Läraren ska stärka varje elevs självförtroende samt vilja och förmåga att lära”.

Det är också allvarligt att så få säger emot i debatten. När många utanför skolan gör allt för att mana fram en solkig bild av svensk skola, även förra skolministern gjorde och gör vad han kan för att svartmåla skolan, är det ju inte klokt att personer inom skolan, och inom läraryrket inte minst, skjuter hela lärarkollektivet i foten. Tala om en inre fiende!

Varför reagerar inte lärarfacken på den här typen av nedsabling av det stolta läraryrket? Hur länge accepterar ni att folk inom de egna leden målar upp bilden av lärare som oprofessionella gnällspikar som skyller allt på eleverna och deras föräldrar? (Och som sagt, det är en heltokig bild av verklighetens överväldigande majoritet av hängivna och oerhört skickliga lärare.) Varför protesterar inte fler mot de som om och om igen bara bidrar till att sänka läraryrets status? Det är inte så många som söker till lärarutbildningen. Nej, tacka fan för det!

Bakom sig den här människosynen döljer sig säkert ofta en uppgivenhet och frustration över samhällets utveckling och en känsla av att inte räcka till. Men bara för att man inte gillar båten man sitter i blir det väl för helsefyr inte bättre av att borra hål i botten!

Jag tänker på ett samtal jag hade med en lärare häromdagen. Hon såg att en elev som kom i ettan på gymnasiet hade svårt med både det enda och det andra, men såg också att det fanns en diamant där inne som bara ville komma ut. Nu, efter tre år, ser hon denna finslipade och vackra sten i sin fulla prakt. En människa som utvecklats och vuxit, med hennes och andras hjälp och stöd. En elev som kommer att gå ut i världen och göra bra saker, som kommer att bidra till att vi kommer att få leva i ett gott samhälle i framtiden. Det finns tusen sådana bilder bara på min skola. Varför sprider vi inte de bilderna i stället?


Rättssamhället ska inte gälla i skolan

20 april 2015

Inger Enkvist har höjt mitt blodtryck ett antal gånger nu, men det här är nog första gången jag får blodstörtning!

Tidigare inlägg från henne, denna forskare och professor, har bland annat innehållit en analys byggd på att en, ja, en (!), gymnasielärare tyckte att eleverna var lata och omotiverade. Det fick henne att skriva en artikel som gick ut på att, i generaliserande drag, alla elever var lata och omotiverade. Väldigt vetenskapligt var det i alla fall.

Nu skriver hon att ”det är helt orimligt att familjerna kan anklaga skolan för att ha gett nog stöd och hjälp utan att först kunna bevisa att eleverna gjort sitt bästa”.

En gammal rättprincip är att man är oskyldig tills man är bevisat skyldig. Här ska det, om Inger Enkvist får som hon vill, vara det omvända. Du är skyldig till indolens och lättja tills du bevisat motsatsen. Det nämns inga ledtrådar till hur det ska gå till.

Föreställ dig följande situation. Kalle eller Eva vill ha hjälp. Familjen ”anklagar” skolan genom att önska mer stöd åt sitt barn. Följande dialog utspinner sig.

Läraren: Jaha, men har du verkligen gjort ditt bästa? Satt du uppe till klockan elva igår kväll och jobbade med läxan?

Kalle/Eva (välj själv): Jag satt upp till klockan tio, sedan var jag så trött att jag inte orkade mer. Jag måste ju sova också!

Läraren: Jaha, vad har du för bevis för att du måste sova mycket? Eller vilket bevis har du för att du verkligen var trött klockan tio?

Kalle/Eva: Men det var jag! Jag lovar!

Läraren: Såg du något program på teve på kvällen? Du såg inte Game of Thrones, kanske?

Kalle/Eva: Nej, jag hann inte det. Annars hade jag gjort det, men jag får se det i helgen.

Läraren: Men du ville se det, eller hur?

Kalle/Eva: Ja, egentligen.

Läraren: Aha! Uppsåt att begå brott! Kan du bevisa att du inte såg på teve?

Kalle/Eva: Ja, mamma var hemma, så …

Läraren: Det duger inte! Hon är jävig. Tyvärr, jag kan bara beklaga. Du kan inte bevisa någonting, så tyvärr får du ingen hjälp av skolan.

Men det värsta är kanske att det finns lärare som håller med om hennes urholkning av lärarnas professionella kapital. Kan ingen lärare ställa sig upp och säga ”Det är vårt arbete, vårt uppdrag och vår profession att hjälpa även omotiverade elever! Och det är vi stolta över!”


The Professionals

22 mars 2015

Det var ett tag sedan. Fick en tanke när jag var ute med hundarna. Läkare har hög status, det säger väl ingen emot. Men varför är det så? Är det för att läkare säger: ”Sjukvården är så dålig, ge oss mer pengar!” Nja, knappast. Om ett par föräldrar kommer in med sin son på akuten och berättar att pojken druckit Klorin, frågar läkaren antagligen hur det gått till. Om föräldrarna säger att de glömt flaskan framme, så att pojken kunde få tag på den, säger läkaren då ”Då är det ert fel! Om ni inte kan se till att pojken inte dricker Klorin tänker jag minsann inte behandla honom. Det är ert fel, helt enkelt!” Eller behandlar läkaren pojken ändå? Sedan många år tillbaka finns det alternativa behandlingsmetoder, som är mer framgångsrika och bättre för patienten på alla sätt och vis. Bypassoperationer är ett sådant exempel. Nuförtiden för man in en liten stent via ett blodkärl och vidgar förträngningar i hjärtat. Patienten får några få veckors sjukskrivning, max, i stället för ett halvår. Finns det läkare som säger ”Nej, det där med stentar verkar kanske bra, men nja, jag har sågat upp revben och bänt upp bröstkorgar i 25 år nu, och det fungerar bra för mig. Sådana där nymodigheter är bara dagsländor. Snart hittar de på något annat nytt.” Knappast, eller hur!? Känner du igen att läkarkåren är professionella yrkesutövare, som inte bara följer aktuell forskning, utan dessutom leder den. Varje ny patient är ett tillfälle att lära sig något nytt. Kanske är det en patient som har en sjukdom som just den läkaren forskar kliniskt på. Vilken lycka för både läkaren, patienten och alla framtida patienter som kan få bättre behandlingar. Därför får också läkarna bra betalt, utan att behöva strejka eller hota. De är helt enkelt professionella yrkesutövare som ligger i framkant på många sätt. Och därför står massor av unga människor i kö för att bli läkare. Det lyser om dem i neonskrift: Vi är professionella! Vi är duktiga! Vi vet vad vi sysslar med! Vi leder forskningen för patienten bästa! Vi vårdar alla, oavsett om patienten (eller föräldrarna) är motiverad eller inte!

Menar jag att lärare inte är professionella? Nej, inte alls, tvärt om. Jag har förmånen att (både nu och tidigare) arbeta på en skola med oerhört hög kompetens och professionalism. Problemet är att de som för debatten ofta är de som klagar på eleverna och deras föräldrar, som en undanflykt för att resultaten ibland inte är de önskvärda. Det är inte professionellt.

Den professionelle säger ”Okej, eleven är inte motiverad. Då får jag väl se till att hen blir mer intresserad av skolarbetet. Det är ju trots allt en del av mitt uppdrag att göra det!”


En ryttare, en elefant, många vägar

23 mars 2014

Den bästa bok jag läst om förändring sedan Ledning och förståelse (Sandberg & Targama 1998) är Switch (Byt spår på svenska) av bröderna Dan och Chip Heath (2011). De använder sig av Jonathan Haidts liknelse om ryttaren och elefanten för att förklara hur man kan se till att förändringar sker − eller varför de inte gör det. Här finns också klara kopplingar till Daniel Kahnemans (2011) förklaringar kring vårt tänkande, nämligen det snabba, automatiska system 1 (elefanten) och det mödosamma, ”intellektuella” system 2 (ryttaren).

Jag ska kortfattat försöka förklara ryttaren/elefanten/vägen-liknelsen, och sedan koppla det till matematikundervisning. (Detta skriver jag för att ge din ryttare kraft att hålla elefanten kvar på vägen, du kommer snart att förstå vad jag menar.) Så här menar man: Ryttaren är den som styr elefanten, men ryttaren har begränsad uthållighet och styrka. Om elefanten vill vika av från vägen har ryttaren mycket lite att sätta emot. Så om jag har bestämt mig för (ryttaren) att inte äta några godsaker (som elefanten gärna vill, hans sötsug är stort!) på jobbet och möts av att någon lämnat kvar småkakor efter gårdagens föräldramöte kommer ryttaren att tänka ”Åh, nej, vi ska inte ta en kaka!” och elefanten tänker ”Men … men …”. Vid tiofikat bjuder någon på tårta, eftersom han blivit morfar. ”Nej!” säger ryttaren och elefanten tittar trånande efter tårtan och tänker ”Men den ser så god ut!” Ryttaren vinner dock och håller elefanten kvar på den smala, godisfria vägen. Vid lunch samma sak (”Nej!” ”Men …”) och eftermiddagsfikat (”Absolut inte! Nu har vi klarat oss hela dagen!” ”Men, den ser så god ut och jag är så sugen!”). Glad i hågen efter att ha undvikit godis hela dagen slappnar ryttaren av och när vi kommer till stationen styr elefanten helt enkelt stegen in till Pressbyrån och köper tre chokladbitar. ”Men vi skulle ju inte …” säger ryttaren och drar i tyglarna. Elefanten säger ”Nu har jag varit så duktig hela dagen!” och ryttaren tänker att imorgon, då ska vi inte äta något godis. En annan väg kunde varit att ta med något till jobbet, frukt eller lite russin och nötter, att äta i stället när elefantens sug kommer.

Känns det igen?

Om vi överför det här till matematikundervisning, så var min ryttare och elefant helt överens när det gällde matte. Matte är intressant och bra att kunna och bra betyg viktiga (ryttarens motivation). Matte är kul och jag klarar alla tal och uppgifter läraren ger mig, ibland med hjälp, men det är bara en kul utmaning (elefantens positiva känsla som håller honom kvar på vägen). Vägen består av saker som både ryttaren och elefanten gillar. Det är bevis hit och kluriga uppgifter dit. Vad har min kluriga mattelärare tänkt ut till oss i dag? Och den där känslan av att skåda in i matematikens underbart vackra värld, att få se skönheten i hur derivata leder en in i ett rum man inte visste fanns, men som när man väl kliver in i det plötsligt är oerhört självklart, och man fattar inte att man klarat sig utan den förståelsen tidigare. ”Mer, ge mig mer!” skriker både elefant och ryttaren, så det gör både mattelärare och matteböcker och skapar en lustfylld väg att fortsätta trampa.

Men om ryttaren inte är intresserad av matematik, då? Om elefanten ser hur många andra vägar som helst som är roligare att ta? Ryttarens vanligaste fråga till läraren (eller föräldern som tjatar på hen att göra en matematikläxa ingen av dem kan eller fattar) är: ”Vad ska jag ha det här till?” eller ”Varför ska jag kunna detta?” Ryttaren kan motivera sig en kort stund med att det är viktigt att få bra betyg, men ryttaren är som bekant inte särskilt uthållig. Och om ryttaren inte ens vill vara uthållig går det naturligtvis som det gör med elefanten, som har en grundmurad känsla av att matematik är tråkigt, för han har aldrig fattat, aldrig tyckt att det var kul, och aldrig haft en känsla av att lyckas. Noll känsla av sammanhang, alltså. Så när elefanten vill ta en annan väg säger ryttaren ”Jajamän, vi gör något annat!”

Och med tanke på hur vägen ser ut är det inte konstigt att de avviker från den. Lärobokens kapitel kring derivata inleds med 20 sidor bevis och övningar på det. (”Vad ska jag ha detta till?” ”Det får du se sedan.” eller Don’t Bore Us, Get to the Chorus! Som Roxettes Greatest Hits-platta heter.) Notera att detta med att inleda med bevis är ett jättebra upplägg för en motiverad ryttare och elefant, men inte för den som skolan inte lyckats intressera för matematik. ”Men varför ska jag kunna derivata?” ”Det är bra om du ska bli mattelärare!” ”Men det ska jag inte!” ”Men det kan vara bra om du ska bli ingenjör …” ”Det ska jag inte!” ”… eller läsa nationalekonomi …” Och medan läraren pratar med ryttaren är elefanten redan någon helt annanstans. Redan Nisse Hellberg visste detta när han skrev Sikta på mitt hjärta: ”Du vill nå mig med fina ekvationer / Hur x och y ska ledas i bevis / Jag är trött på såna ambitioner / Och värjer mig på alla sätt och vis.” Skolan behöver inte vara rolig, men den måste däremot vara intressant. För eleven. Alla elever.

Det vore förmätet av mig att tala om hur man ska undervisa i matematik, inte minst eftersom jag arbetar på en skola med massor av väldigt duktiga mattelärare. Men det finns en del saker att fundera över när det gäller de elever som skolan inte lyckats motivera för matematiken.

Vägen först. Om du flippar klassrummet så att eleverna får sitta hemma och titta på genomgångarna, i stället för att värdefull lektionstid går åt till det, är det mycket mindre risk att de fastnar och väljer att göra något annat i stället. Då krävs det inte att de har en matematikkunnig person hemma som kan hjälpa till. De kan se om filmen med genomgången flera gånger i stället.
Ryttaren. Om du vid introduktionen av ett nytt moment inte börjar med att gå igenom alla bevis utan visar på konkreta användningsområden för det eleverna ska lära sig, är det troligare att de vill hålla sig kvar på vägen. Ryttaren behöver argument för att hålla sig själv alert och elefanten på rätt spår. Du blir hjälpryttare om du i stället för att ha genomgångarna på lektionerna använder lektionerna till det du som lärare är bäst på, det som är grunden i lärarprofessionen, nämligen att förklara, visa på samband och återkoppla (och som inte kan ersättas av elevers föräldrar, syskon eller andra om inte de också är lärare).
Elefanten. Om man inte fattar varför man gör fel tappar man sugen, och då kan du som lärare visa vägen och uppmuntra. Det går inte om eleverna tappar sugen hemma. Dessutom finns det i klassrummet ett antal elever som kan hjälpa varandra. Man kan följa flocken. Och om elefanten upplever att han lyckas är chansen mycket större att han inte ger upp och struntar i ryttaren och går sin egen väg.


En Sundbybergsbo löser skolans disciplinproblem

30 december 2013

Scen från Patentverket.

En gänglig tjänsteman på Patentverket sitter vid sitt skrivbord, tar fram sin röda termos och häller upp kaffe i en mugg. Han tar en tugga på smörgåsen som han haft med sig i en plåtask. Då knackar det på dörren.
– Kom in!
– Hej!
En man i beige rock, gulsvart halsduk och grå keps hälsar glatt. Under armen har han några stora, tjocka rullar med ritningar och skisser. De båda männen har setts förut.
– Vad har du för intressanta uppfinningar med dig idag? undrar mannen från Patentverket.
– Jo, jag tänkte på att man pratar så mycket om ordning och reda i skolan, att eleverna kommer för sent till lektionerna, och då störs de andra eleverna av det. Och då vill man att läraren ska låsa dörren till klassrummet, och då ska det lösa alla problem. Men då tänkte jag att om elever kommer för sent och dörren är låst, då kommer de att knacka på dörren, i alla fall skulle de göra det i Sundbyberg, där jag kommer ifrån, och då skulle de ju störa lektionen i alla fall.
– Det är ju sant. Hur kan man lösa det?
– Jo, då har jag tänkt att man skulle kunna göra alla dörrar ljudlösa.
– Jaha, hur då?
– Jo, det finns dörrar av gummi, så om man byter ut alla dörrar i alla skolor (han tar fram en av sina ritningar och rullar ut den på bordet) så skulle det inte höras alls om eleverna knackar eller bankar på dörrarna. Och hörs det inte alls, då skulle de sluta med det för det är inte lönt. De vill ju bara ha lite uppmärksamhet, de små liven.
– Kanske det ja. Men skulle det inte bli dyrt att byta ut alla dörrar?
– Jo, många dörrar blir det… säger mannen lite modstulet.
– Hur många dörrar blir det?
– Jag har räknat på det! säger han och skiner upp igen.
– Ja, jag tänkte nästan det.
– Om man tänker att man bara byter ut dörrarna på skolor med elever som är tio år gamla och uppåt – de små barnen knackar ju inte så hårt så det stör inte så mycket när de kommer för sent – så blir det tvåhundraförtiåttatusen trehundrasexton dörrar totalt.
– Det blir mycket pengar. Varje dörr kostar väl ganska mycket pengar att byta ut. Och vem ska betala det.
– Jo, dyrt blir det, säger mannen uppgivet.
– Och tänk om eleverna knackar på väggarna eller fönstren i stället? Då stör de i alla fall.
– Tänkte inte på det… säger mannen nedslaget.
– Man finns det inga andra sätt att lösa det här problemet på?
– Jo (mannen skiner upp igen och halar fram ännu en ihoprullad ritning, som han lägger upp på bordet), jag har tänkt på en annan lösning också. Man spårar alla elever med gps, och så har de en app i sin telefon – alla har ju såna där smarta telefoner i dag – som visar vilken sal de ska vara i. När det är en minut kvar tills lektionen ska börja får de elever som har mindre än en minuts väg kvar till lektionssalen ett meddelande om vilken sal de ska vara i. De som inte kommer att hinna i tid får inte veta vilken sal de ska vara i, och då kan de inte heller störa lektionen.
– Jaha, säger mannen från Patentverket eftertänksamt. Men tänk om eleverna knackar på andra salar i stället när de letar efter sina klasskamrater, då stör de ju andra elever i stället.
Efter några sekunders tystnad säger mannen:
– Tänkte inte på det.
– Men finns det inga billigare lösningar?
– Jo, det finns en, men…
– Nå, låt mig höra.
– Jo, det finns jättemånga lärare som inte har några problem när eleverna kommer för sent, för de lärarna är jätteduktiga på att skapa goda relationer med sina elever. När eleverna kommer för sent smyger de in utan att störa, och det enda som händer är att de får skylla sig själva att de kommit för sent och missat en del av lektionen. De får själva ta igen det, så till slut slutar de komma för sent för det drabbar bara dem själva.
– Det är ju jättebra! Men hur gör man med de lärare som inte klarar av det?
– Jo, jag har tänkt på det också! De lärare som är duktiga på att skapa goda relationer lär ut till de andra lärarna hur man kan göra, och så hjälps alla åt att göra skolan bättre och så lär sig eleverna mer och så lyckas den svenska skolan bättre.
– Det är ju fullkomligt lysande! Varför har ingen tänkt på det tidigare?
– Det finns många som har tänkt på det, men så gör man inte i militären och inte i skolan på 50-talet, så därför är det inte intressant.
– Jag är ledsen att du inte kan få patent på din idé, men det gör kanske inget?
– Nä då, säger mannen glatt och reser sig. Hej då!
– Hej då!

 


Formativ återkoppling

18 mars 2013

En personlig sammanfattning av Embedded Formative Assessment – Dylan Wiliam, del II
Hur vet man då vad som pågår i klassrummet?
Enligt Dylan Wiliam finns det bara två anledningar för läraren att ställa frågor i klassrummet. En är att få eleverna att börja tänka, den andra är för att ta reda på vad som bör vara nästa steg i undervisningen. Han visar på många exempel på klassrumstekniker som får eleverna att engagera sig hela tiden, och ett bra sätt att tillåta eleverna att vara passiva är när läraren bara ger ordet till den som räcker upp handen. Eleverna räcker alltså inte upp händerna, ”no hands up”. Då blir det svårt som elev att gömma sig, slippa undan frågor, genom att inte räcka upp handen. Det finns exempel hur man kan fördela ordet med glasspinnar med elevernas namn på som man kan dra ur en hatt, appar som gör samma sak etc, men grunden är att elever inte ska kunna undvika att vara delaktiga, för vi vet att engagemang leder till lärande. Så prova att använda dig av ”no hands up”, förutom om en elev vill ställa en fråga.
Wiliam refererar till metoden ställ en fråga – pausa – dela ut frågan – bolla frågan vidare. (På engelska är det mycket snärtigare, pose – pause – pounce – bounce.) Läraren ställer en fråga (pose). Tiden en lärare låter en fråga hänga obesvarad (pause) i genomsnitt är 0,9 sekunder. Normalt är 3 sekunder en bra väntetid. Pausen är till för att även elever som behöver tänka efter ska få en chans att svara. Sedan får en elev, vilken som helst eller en vars namn drogs ur hatten eller appen, svara på frågan (pounce). En annan elev (bounce) får reflektera över den första elevens svar. Eleverna är aktiva och engagerade, för det är ju de som ska lära sig och det gör man genom att vara aktiv, inte passiv.
Att ställa frågor på rätt sätt är också ett knep. I stället för att ställa ja-nej-frågor, som Är en kvadrat en trapetsoid? frågan man Varför är en kvadrat en trapetsoid? eller Varför är kol inte en metall? eller Varför är être ett verb?
Ett sätt som kan verka barnsligt är att läraren kan ha koll på vilka elever som hänger med i en genomgång genom att eleverna får ha trafikljusmuggar på sin bänk. Grönt = jag fattar, gult = det går för fort och rött = jag förstår inte. Då kan läraren anpassa sitt tempo, dvs. agera formativt utifrån den återkoppling eleverna ger. Om en elev har en grön mugg uppe kan han eller hon riskera att få tala om för de andra hur det hänger ihop, så ärlighet vara längst. Sedan kan läraren också gruppera snabbt efter muggarna. Alla röda får lärarens hjälp i en egen grupp, de gröna hjälper de gula som inte riktigt hängt med, och de gula kollar så att de gröna verkligen fattat. På så sätt kan alla lever bli engagerade.
Flervalsfrågor
En lärare har ju inte tid för att alltid och under varje lektion kolla med varje individ hur det går för honom eller henne. Individualisering på den nivån är en utopi. Flervalsfrågor kan vara ett sätt att fixa det i alla fall.
Jag ska inte gå in på detaljer, men det finns ett långt och givande avsnitt kring hur man kan formulera flervalsfrågor så att läraren faktiskt kan få en formativ återkoppling från både enskilda elever och hela klasser. Det gäller bara att vara klurig när man formulerar frågorna, och en spännande lärarkonferens kunde faktiskt vara att i grupp formulera bra frågor, och att sedan tävla i att försöka knäcka den andra gruppens frågor och hitta deras svagheter och styrkor.
Man kan ställa flervalsfrågor som är diagnostiska, men också de som är utgångspunkt för diskussion; det beror på hur de är formulerade. Detta finns utförligt beskrivet i boken, så jag nämner det bara i förbifarten, men en titt rekommenderas varmt. För att locka: Vad kan du få ut av att ställa frågan Vilket är den bästa regeln för att beskriva talserien 3, 7, 11, 15, 19, … av a) n+4, b) 3+n, c) 4n-1 eller d) 4n+3?
Om du använder bra flervalsfrågor på ett klokt sätt kan du forma din lektion utifrån elevernas behov, som du kan mäta just där och då, i klassrummet, på några få sekunder. Tala om formativ återkoppling – till dig som lärare! Eleverna får vara med och påverka, vilket kan betraktas som en del av elevinflytandet.
Kvaliteter på återkopplingen
Utan att gå in på detaljer, relevanta forskningsresultat finns redogjorda för och förklarade i boken, så ska återkoppling gå ut på att eleven ska förstå att lärandeprocessen är upp till var och en och att det handlar om att jobba för kunskapen. Ny kunskap kommer inte av sig själv (vilket man kan tro om man får återkopplingen att man ”är smart”, då fixar det ju sig av sig självt nästa gång), utan man måste arbeta för den. Det är inte yttre faktorer (”Läraren gillar inte mig, det är därför jag fick dåligt resultat”, eller ”Jag hade otur med frågorna!”) som avgör om man lär sig eller inte (även om en duktig lärare alltså lär ut bättre, men det är ju inte påverkbart för eleven). Varje elev måste alltså tänka ”Det är upp till mig, och jag kan göra något åt det!” Det är lärarens uppgift att få eleven att tänka så.
Formativ återkoppling fungerar bara om eleven använder informationen för att förbättra sin prestation. Återkoppling i stil med att tala om för en komiker som inte är så framgångsrik att ”vara roligare” leder ju inte framåt. Formativ återkoppling ska innehålla ett recept för fortsatta, framtida handlingar. Ge aldrig återkoppling som handlar om hur någon är, bara om vad han eller hon gör. Messi är en fantastisk fotbollsspelare, men det är på grund av vad han gör på fotbollsplanen som vi hyllar honom. Den dagen han bara ställer sig orörlig på planen kommer han inte att vara så fantastisk längre.
Och som nämnts tidigare: sätter du betyg på uppgifter eleven gjort så kommer lärandet att drabbas negativt; det bara är så enligt väldigt samstämmiga forskningsresultat.
Jag måste också lyfta in flipped classroom här, eftersom det är ett sätt att låta eleverna förbereda sig hemma så att de kan få återkoppling av läraren i skolan. Det är ju det som ska vara lärarens yrkesspecifika kompetens, att hjälpa eleven att lära. Föreläsa är det många som kan göra, men föreläsningar passiviserar ofta, så att göra det i klassrummet är ett oerhört resursslöseri och slöseri med lärarnas kompetens.
Självstyrt lärande
Jag inledde med att skriva om att vi vuxna oftast vet hur vi ska lära oss nya saker. Vi kan själva styra och reglera vårt lärande. Om jag ska lära mig spanska så kan jag göra det hyggligt genom att skaffa en nybörjarbok med tillhörande CD. Om jag fastnar kan jag gå till CD:n för att lyssna, eller så lyssnar jag i min mp3-spelare, och slår i gloslistan, eller så gör jag på ett annat sätt när jag fastnar. Poängen är att jag vet hur jag ska bära mig åt. Det har jag lärt mig i skolan av duktiga lärare, och det måste vara målet för varje skola att varje elev ska nå det målet senast under gymnasietiden.
Motivation bör betraktas som matchningen av rätt utmaning till rätt förmåga, och inte som ibland ett ”problem” mellan lärare och elev. Se inte motivation som en orsak, utan som ett resultat av en väl avvägd balans mellan förmåga och utmaning. Det är ofta lättare att hitta det själv om man lärt sig styra sitt eget lärande. Då hittar man lagom svåra utmaningar på egen hand.
Till slut
Ingen kan vara bra på allting samtidigt, och för att träna måste man ta ett steg i taget. Välj ett område av följande fem som ditt utvecklingsområde, och låt sedan lärandet ta tid, se steg 2.
1. Låt eleverna få ta del av och förstå kursmålen och kriterierna.
2. Kunskap och förmåga kommer stegvis, och för alla.
3. Gör det svårare för elever att jämföra sig med varandra, låt dem i stället fokusera på den egna utvecklingen.
4. Se till all återkoppling är framåtriktad (ett läkarutlåtande, inte en obduktion).
5. Lär eleverna att lära självstyrt.
Så fundera på vilken av punkterna du vill börja med, välj en direkt åtgärd du vill prova, och börja gärna redan imorgon. För vad är det som hindrar dig?