Svensk skolas framtid

15 maj 2016

I skrivande stund är det dagen före Skolkommissionen släpper sitt delbetänkande. Personligen har jag mycket stora förhoppningar på att man kommer med konkreta, genomgripande och modiga förslag.

1. Ett allmänt resonemang

Vad är viktigt för eleverna i svensk förskola och skola att lära sig? Vad ska de kunna när de lämnar gymnasiet? Vilka färdigheter, kunskaper och kompetenser behöver de i det fortsatta livet? Om jag skulle välja en enda sak eleverna ska få med sig från skolan så är det att de ska kunna och vilja fortsätta lära sig saker livet ut. De ska bli sina egna ledare. Ett par elever på min skola ställer i en debattartikel nyligen den här frågan: ”Vill vi ha en skola där eleverna tränar till prov eller en där man lär sig för livet?” Någon som tvekar på vad det rätta svaret på den frågan är?

James Nottingham sa vid en föreläsning att förhållandet mellan de som har ett statiskt och ett dynamiskt mindset (myntat av och forskat kring av Carol Dweck, läs gärna mer om detta spännande område) är 50/50 i populationen i stort. Hälften anser alltså, i princip, att man har medfödda talanger och inte kan utvecklas särskilt mycket. Den andra hälften anser att man kan lära sig i princip vad som helst bara man försöker och tränar. I skolan är förhållandet 70/30. Tyvärr åt fel håll. Dubbelt så många inom skolan tror alltså att man har medfödda talanger som man inte kan utveckla, jämfört med de som tror att man verkligen kan lära nytt. Det borde ju vara så att 100 % inom skolan anser att man kan utvecklas. Det är ju själva poängen med skolan! Skolans raison d´être.

Jag sitter med i skolkommissionens ytterkant, i en ”bollplanksgrupp” som Matz Nilsson, ledamot i Skolkommissionen och Sveriges skolledarförbunds ordförande, samlat runt sig. (Tack till er andra i gruppen som är väldigt kloka och begåvade, jag har lärt mig väldigt mycket av våra samtal, ni vet vilka ni är!) Åsikterna nedan är mina egna, även om jag lyssnat mycket noga till de andra i ”lilla skolkommissionen”.

Jag är övertygad om att Skolkommissionen kommer att hitta bra idéer för svensk skolas framtid, det finns en rad bra förslag. Vi får en fingervisning 16/5, men det kliar i mina egna fingrar, så jag måste bara skriva ner vad jag tänker. Min förhoppning är att den här texten väcker känslor i dig som väljer att läsa den. Så länge du inte rycker på axlarna är det bra. Blir du upprörd är det bra, oavsett om det beror på att du håller med eller inte. Oavsett får du gärna höra av dig.

Det finns tre områden som jag tycker är extra viktiga. Det är såklart skolans innehåll och vad varje elev får med sig. De andra två områdena är hur skolan ska styras, dels ekonomiskt, dels hur professionerna inom skolan ska utbildas och fortbildas. Båda har avgörande inverkan på skolans och undervisningens kvalitet.

Men först några reflektioner kring Sveriges resa de senaste 25-30 åren. Inom området som omgärdas av en röd linje i bilderna nedan finns de länder som lyckades bäst i PISA-undersökningen 2012 (http://www.oecd.org/pisa/keyfindings/pisa-2012-results.htm, här är en snabböversikt: http://www.businessinsider.com/pisa-rankings-2013-12?IR=T).

WVSM

Welzel-Ingelharts kulturella karta, Sveriges placering 2014 jämfört med 1986. (http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp)

För att ett land ska lyckas väl i PISA måste man ha en positiv syn på skola i allmänhet, och att studier leder till ett bättre liv i synnerhet. I Kina, Japan, Sydkorea etc är vägen till välstånd att man utbildar sig. Det är det på sätt och vis i Sverige också, men de senaste åren är det allt fler som det går väldigt bra för trots att man saknar formell utbildning. Det kan säkert kopplas till IT:s starka ställning i Sverige. Självlärda individer skapar produkter och tjänster som man tjänar bra på, ibland oerhört mycket pengar. Men vi har också ett sådant generellt välstånd att många inte behöver bekymra sig för sin försörjning, vilket ju så klart är bra. Det finns också många, kanske framför allt unga, som tycker att det finns andra värden i livet än att tjäna pengar för att köpa bil och villa. Det är bättre att leva livet medan man kan, uppleva saker och bara jobba för att få ihop det lilla man egentligen behöver. Jag kan vara avundsjuk på det sättet att förhålla sig till livet, om jag ska vara ärlig. Därför ligger Sverige extremt långt upp i högra hörnet. Som folk är vi fria från traditionella värden, har mat för dagen och tak över huvudet. Vad vi vill är att förverkliga oss själva, att må bra. Vi har ju bara ett liv, gör det bästa av det. Enjoy the ride!

Men Sverige har också ”stretchat” sig. Studier visar att elever födda i framför allt Asien och Afrika inte alls klarar sig så bra i svensk skola, vilket ju är naturligt om man bara hinner gå några få år i svensk skola (http://fof.se/tidning/2014/7/artikel/skolans-vaxande-kunskapsklyftor). Sverige är ett av de länder som har störst kunskapsklyftor mellan invandrade och infödda elever. Det vore intressant att undersöka om förändrad syn på kunskap i svensk skola påverkar möjligheten för en pojke eller flicka från ett afrikanskt muslimskt land att lyckas i skolan. Deras kulturella värderingar ligger i nedre vänstra fjärdedelen på Welzel-Ingelharts kulturella karta, Sverige ligger i det extrema övre högra hörnet.

Jag har själv många gånger sett kulturella krockar när det gäller undervisning av elever med invandrarbakgrund. Många vill ha en helt annan, katederstyrd, undervisning än det vår läroplan föreskriver. Det är inte lätt att hantera som lärare. Som en illustration kan jag återberätta vad Bodil Jönsson sa en gång på en föreläsning. Hon tänkte tillbaka på sin egen skolgång när internet kom. Tänk om de som gick i grundskola på 50-talet hade haft datorer och sökt efter svar på internet. Men då slogs hon av tanken att fram till 70-talet fick eleverna i svensk skola inte ställa frågor. Det var läraren som talade om vad som skulle läras in, och det var läraren som ställde frågorna som eleverna skulle lära sig svaren på. Det fanns ett rätt svar på varje fråga, till skillnad från i dag, när man hittar tusen svar på varje fråga, även om den ”fakta” man hittar inte alls behöver vara korrekt. Läraren får alltså en helt annan roll nu än för 25-40 år sedan, dvs det tidsspann som en lärarkarriär ofta sträcker sig..

2. Skolans styrning, ekonomiskt och kompetensmässigt

Vad behöver vi förändra i svensk skola, då? Lärar- och rektorsutbildningarna måste få en starkare styrning. Vi får inte ha lokala kurser inom gymnasieskolan, vilket är bra eftersom det ledde till en enorm spretighet. Varför har då lärar- och rektorsprogram lokala kurser i stället för statliga, med ett tydligt styrt innehåll som är kopplat till läroplanen och det man behöver kunna som lärare? Att vara så slapphänt är oansvarigt! Planering, bedömning och betygssättning är områden som nyutexaminerade lärare behöver stor hjälp med när de kommer ut i arbetslivet, men ofta inte får under utbildningen. Ska staten lita på att huvudmän och skolor har tid att ge de nya lärarna den kompetensen? Är det inte bättre att ge lärarstuderande mer av det de behöver redan under utbildningstiden? Det finns också alldeles för många lärosäten i dag i Sverige för att man ska kunna upprätthålla en tillräckligt hög akademisk nivå. Men regionalpolitik är kanske viktigare än svensk skolpolitik, vad vet jag.

Därför behövs det dels statliga kursplaner för lärar- och rektorsutbildningar. Det behövs också statlig fortbildning för skolans personalgrupper. Många hävdar, jag är en av dem, att läroplanerna från 1994 ännu inte är implementerade i svensk skola. Man introducerade dem från statens sida, men man gjorde inga ansträngningar att införa, implementera eller institutionalisera dem. Det blev bara ett ”Varsågod, här är en ny läroplan”. Samma sak med den nya betygsskalan och de nya kunskapskraven. Så mycket ångest över hur man ska tolka dem som det har inneburit. Så mycket stress hos både elever och lärare det har inneburit att införa nya kursplaner 2011, utan att ge tid för att sätta sig in i dem. Det är som att byta ut motorerna på ett flygplan medan man är uppe i luften. Vid stora förändringar borde staten skjuta till medel så att man kan genomföra förändringarna på riktigt, inte bara som tomma ord. De som skadas mest av dagens system är elever och lärare, och i båda grupperna är det många som hoppar av eller går in i väggen. Jag tror att statens nonchalanta förhållningssätt kring förändringar starkt bidrar till detta.

Staten måste styra mer genom att ge kontinuerlig fortbildning. Vid en ny kursplan eller läroplan får man helt enkelt beordra in lärare under några dagar på t.ex. sommarlovet, och betala dem duktigt med övertid. Man måste också ställa kvar på att skolans personal följer läroplanen och andra styrdokukment. Om man inte följer den får man en varning och möjlighet till relevant fortbildning. Om man sedan inte ändrar beteende mister man sin legitimation, helt enkelt.

Slutligen måste statens pengar gå direkt till skolorna, utan att passera kommunen eller annan huvudman. I dag hyvlar man från huvudmännens sida av pengar till annat. Vi ska göra samma uppdrag för mindre pengar, och dessutom ska vi göra andra uppdrag också, finansierade med de pengar man tagit av från elevpengen. Om en huvudman vill att skolan också ska genomföra olika typer av projekt som inte finns med i läroplansuppdraget som staten ger pengar till, ja då måste man också skjuta till extra medel. Obligatorisk fruktstund inom förskolan? Javisst, men ge oss pengar till det. Du som rektor ska marknadsföra kommunen/regionen! Javisst, men se till att finansiera det så att det inte tas från skolpengen.

3. Skolans innehåll

Skolkommissionen har en tanke kring att formulera några få, stora punkter som eleverna ska kunna vid vissa brytpunkter under skolgången; efter förskolan, efter tredje klass osv. Det låter alldeles utmärkt! Dels skulle vi kunna slippa dagens stoffträngsel (vi betalar en trängselavgift i dag, och det är sjunkande resultat i PISA-undersökningen), dels skulle lärare kunna få större frihet att lägga upp undervisningen utifrån deras och elevernas intressen. En egenskap som utmärker skickliga lärare är engagemang i bl.a. ämnet. Om eleverna ska lära sig om konflikters orsaker är det, enligt min uppfattning, bättre att man fokuserar på en eller två konflikter och gå på djupet med dem. Då kan eleverna ganska lätt förstå även andra konflikter. Om de ska studera ett stort antal konflikter kommer de troligen inte att förstå mekanismerna bakom, och får bara ytliga kunskaper. Skolverkets GD Anna Ekström sa på Nordiska skolledarkongressen i mars 2016 att man kanske skulle låta kursplanerna vara föremål för ständig utvärdering så att de kan ändras vid behov utan att det blir så dramatiskt. Systematiskt kvalitetsarbete, med andra ord. En synnerligen god idé!

När det gäller centralt innehåll och målen för årskurs nio i svenska saknar jag att eleverna får träna på att använda språket som ett sätt att resonera mer och mer vetenskapligt. Jag skulle också vilja att man i princip stryker att de ska kunna skriva berättande texter. Jag förstår inte syftet, ärligt talat. Och då ska man ha i minnet att jag skrivit i hela mitt liv, älskade uppsatsskrivning och har skrivit många berättande texter. Men bara för att jag gillar det betyder det ju inte att eleverna har särskilt mycket nytta av att kunna skriva berättelser. Vi märker på gymnasiet att eleverna ofta inte klarar av att skriva referat, inte vet hur man skriver ”vetenskapligt”, har svårt för att plocka ut fakta och jämföra, kritiskt granska etc. Och det är alltså inte lärarnas fel, det är min uppfattning att kursplanen till viss del innehåller fel saker. När eleverna kommer till gymnasiet är de inte tillräckligt förberedda för att träna den retoriska arbetsprocessen, arbeta med, reflektera över och kritiskt granska texter och dessutom producera egna texter, inte heller arbeta med och lära sig muntlig och skriftlig kommunikation som behövs i arbetslivet och för vidare studier. Det är för stort glapp, och kraven på både lärare och elever blir så klart för stora då. Gymnasiets centrala innehåll för ämnet svenska skulle mycket väl kunna gälla även för grundskolan, med några tillägg.

I matematik menar jag att det stora problemet är att skolan ska ägna sig åt att räkna i stället för att ägna sig åt just matematik. Eleverna får inte etablerat taluppfattning och begrepp innan de ska börja räkna, utan får i stället sida upp och sida ner med algoritmer. Det senare börjar försvinna mer och mer, men matematiken får helt enkelt inte plats inom matematiken, räknandet tränger ut den. De många asiatiska länderna som lyckas bra i matematik arbetar utifrån att eleverna först får brottas med de matematiska problemen och begreppen, oftast i grupp. Först därefter presenteras olika matematiska sätt att lösa de problem de arbetat med. Självklart är det så att mottagligheten för att lära sig matematik är bättre om man först får bearbeta stoffet, utsätts för en kognitiv dissonans, som gör att man måste tänka, och tänka rejält.

Wynne Harlen föreslår en lista med tio ”big ideas” som kan vara fokus för undervisningen inom naturvetenskapen från förskola till gymnasium. Det är en strålande idé! Exempel på dessa tio är att all materia i universum består av mycket små partiklar, att mångfalden i naturen är en följd av evolutionen samt kunskap om sammansättningen av Jorden och atmosfären och hur alla processer däremellan fungerar.

Kanske är det så att vi skulle skrota ämnen och i stället se områden som eleverna behöver studera för att lära sig ”de stora” begreppen. Kanske vi ska ta efter International Baccalaureates, IB, koncepttankar. Deras “concept” är “big ideas that have relevance within specific disciplines and across subject areas. MYP students use concepts as a vehicle to inquire into issues and ideas of personal, local and global significance and examine knowledge holistically”. IB vill utveckla undersökande, kunniga och omtänksamma unga människor som är motiverade att lyckas. De har också strukturerade modeller för hur man gör detta i praktiken, och de vägleder också elever i hur de ska skriva för att kunna reflektera och tänka, vilket jag tror är av avgörande betydelse om man ska lära sig det. Den koden är det få som knäcker på egen hand, det måste skolan hjälpa dem med.

Att skriva in i kursplanerna att alla lärare ska arbeta språkutvecklande är också ett tillägg jag skulle vilja göra. Och självklart att vi återgår till ämnesbetyg i stället för kursbetyg på gymnasiet. Läs bara den här kloka insändaren från två elever på Polhemskolan i Lund: http://www.sydsvenskan.se/asikter/i-stallet-for-att-lara-for-laxforhoren-och-proven-borde-vi-lara-for-livet/

Så Heja Skolkommissionen, Heja politiker som vågar ta modiga beslut och Heja svensk skola. Vi är väldigt bra, nu ska vi bli ännu bättre!

Annonser

Rättssamhället ska inte gälla i skolan

20 april 2015

Inger Enkvist har höjt mitt blodtryck ett antal gånger nu, men det här är nog första gången jag får blodstörtning!

Tidigare inlägg från henne, denna forskare och professor, har bland annat innehållit en analys byggd på att en, ja, en (!), gymnasielärare tyckte att eleverna var lata och omotiverade. Det fick henne att skriva en artikel som gick ut på att, i generaliserande drag, alla elever var lata och omotiverade. Väldigt vetenskapligt var det i alla fall.

Nu skriver hon att ”det är helt orimligt att familjerna kan anklaga skolan för att ha gett nog stöd och hjälp utan att först kunna bevisa att eleverna gjort sitt bästa”.

En gammal rättprincip är att man är oskyldig tills man är bevisat skyldig. Här ska det, om Inger Enkvist får som hon vill, vara det omvända. Du är skyldig till indolens och lättja tills du bevisat motsatsen. Det nämns inga ledtrådar till hur det ska gå till.

Föreställ dig följande situation. Kalle eller Eva vill ha hjälp. Familjen ”anklagar” skolan genom att önska mer stöd åt sitt barn. Följande dialog utspinner sig.

Läraren: Jaha, men har du verkligen gjort ditt bästa? Satt du uppe till klockan elva igår kväll och jobbade med läxan?

Kalle/Eva (välj själv): Jag satt upp till klockan tio, sedan var jag så trött att jag inte orkade mer. Jag måste ju sova också!

Läraren: Jaha, vad har du för bevis för att du måste sova mycket? Eller vilket bevis har du för att du verkligen var trött klockan tio?

Kalle/Eva: Men det var jag! Jag lovar!

Läraren: Såg du något program på teve på kvällen? Du såg inte Game of Thrones, kanske?

Kalle/Eva: Nej, jag hann inte det. Annars hade jag gjort det, men jag får se det i helgen.

Läraren: Men du ville se det, eller hur?

Kalle/Eva: Ja, egentligen.

Läraren: Aha! Uppsåt att begå brott! Kan du bevisa att du inte såg på teve?

Kalle/Eva: Ja, mamma var hemma, så …

Läraren: Det duger inte! Hon är jävig. Tyvärr, jag kan bara beklaga. Du kan inte bevisa någonting, så tyvärr får du ingen hjälp av skolan.

Men det värsta är kanske att det finns lärare som håller med om hennes urholkning av lärarnas professionella kapital. Kan ingen lärare ställa sig upp och säga ”Det är vårt arbete, vårt uppdrag och vår profession att hjälpa även omotiverade elever! Och det är vi stolta över!”


The Professionals

22 mars 2015

Det var ett tag sedan. Fick en tanke när jag var ute med hundarna. Läkare har hög status, det säger väl ingen emot. Men varför är det så? Är det för att läkare säger: ”Sjukvården är så dålig, ge oss mer pengar!” Nja, knappast. Om ett par föräldrar kommer in med sin son på akuten och berättar att pojken druckit Klorin, frågar läkaren antagligen hur det gått till. Om föräldrarna säger att de glömt flaskan framme, så att pojken kunde få tag på den, säger läkaren då ”Då är det ert fel! Om ni inte kan se till att pojken inte dricker Klorin tänker jag minsann inte behandla honom. Det är ert fel, helt enkelt!” Eller behandlar läkaren pojken ändå? Sedan många år tillbaka finns det alternativa behandlingsmetoder, som är mer framgångsrika och bättre för patienten på alla sätt och vis. Bypassoperationer är ett sådant exempel. Nuförtiden för man in en liten stent via ett blodkärl och vidgar förträngningar i hjärtat. Patienten får några få veckors sjukskrivning, max, i stället för ett halvår. Finns det läkare som säger ”Nej, det där med stentar verkar kanske bra, men nja, jag har sågat upp revben och bänt upp bröstkorgar i 25 år nu, och det fungerar bra för mig. Sådana där nymodigheter är bara dagsländor. Snart hittar de på något annat nytt.” Knappast, eller hur!? Känner du igen att läkarkåren är professionella yrkesutövare, som inte bara följer aktuell forskning, utan dessutom leder den. Varje ny patient är ett tillfälle att lära sig något nytt. Kanske är det en patient som har en sjukdom som just den läkaren forskar kliniskt på. Vilken lycka för både läkaren, patienten och alla framtida patienter som kan få bättre behandlingar. Därför får också läkarna bra betalt, utan att behöva strejka eller hota. De är helt enkelt professionella yrkesutövare som ligger i framkant på många sätt. Och därför står massor av unga människor i kö för att bli läkare. Det lyser om dem i neonskrift: Vi är professionella! Vi är duktiga! Vi vet vad vi sysslar med! Vi leder forskningen för patienten bästa! Vi vårdar alla, oavsett om patienten (eller föräldrarna) är motiverad eller inte!

Menar jag att lärare inte är professionella? Nej, inte alls, tvärt om. Jag har förmånen att (både nu och tidigare) arbeta på en skola med oerhört hög kompetens och professionalism. Problemet är att de som för debatten ofta är de som klagar på eleverna och deras föräldrar, som en undanflykt för att resultaten ibland inte är de önskvärda. Det är inte professionellt.

Den professionelle säger ”Okej, eleven är inte motiverad. Då får jag väl se till att hen blir mer intresserad av skolarbetet. Det är ju trots allt en del av mitt uppdrag att göra det!”


En ryttare, en elefant, många vägar

23 mars 2014

Den bästa bok jag läst om förändring sedan Ledning och förståelse (Sandberg & Targama 1998) är Switch (Byt spår på svenska) av bröderna Dan och Chip Heath (2011). De använder sig av Jonathan Haidts liknelse om ryttaren och elefanten för att förklara hur man kan se till att förändringar sker − eller varför de inte gör det. Här finns också klara kopplingar till Daniel Kahnemans (2011) förklaringar kring vårt tänkande, nämligen det snabba, automatiska system 1 (elefanten) och det mödosamma, ”intellektuella” system 2 (ryttaren).

Jag ska kortfattat försöka förklara ryttaren/elefanten/vägen-liknelsen, och sedan koppla det till matematikundervisning. (Detta skriver jag för att ge din ryttare kraft att hålla elefanten kvar på vägen, du kommer snart att förstå vad jag menar.) Så här menar man: Ryttaren är den som styr elefanten, men ryttaren har begränsad uthållighet och styrka. Om elefanten vill vika av från vägen har ryttaren mycket lite att sätta emot. Så om jag har bestämt mig för (ryttaren) att inte äta några godsaker (som elefanten gärna vill, hans sötsug är stort!) på jobbet och möts av att någon lämnat kvar småkakor efter gårdagens föräldramöte kommer ryttaren att tänka ”Åh, nej, vi ska inte ta en kaka!” och elefanten tänker ”Men … men …”. Vid tiofikat bjuder någon på tårta, eftersom han blivit morfar. ”Nej!” säger ryttaren och elefanten tittar trånande efter tårtan och tänker ”Men den ser så god ut!” Ryttaren vinner dock och håller elefanten kvar på den smala, godisfria vägen. Vid lunch samma sak (”Nej!” ”Men …”) och eftermiddagsfikat (”Absolut inte! Nu har vi klarat oss hela dagen!” ”Men, den ser så god ut och jag är så sugen!”). Glad i hågen efter att ha undvikit godis hela dagen slappnar ryttaren av och när vi kommer till stationen styr elefanten helt enkelt stegen in till Pressbyrån och köper tre chokladbitar. ”Men vi skulle ju inte …” säger ryttaren och drar i tyglarna. Elefanten säger ”Nu har jag varit så duktig hela dagen!” och ryttaren tänker att imorgon, då ska vi inte äta något godis. En annan väg kunde varit att ta med något till jobbet, frukt eller lite russin och nötter, att äta i stället när elefantens sug kommer.

Känns det igen?

Om vi överför det här till matematikundervisning, så var min ryttare och elefant helt överens när det gällde matte. Matte är intressant och bra att kunna och bra betyg viktiga (ryttarens motivation). Matte är kul och jag klarar alla tal och uppgifter läraren ger mig, ibland med hjälp, men det är bara en kul utmaning (elefantens positiva känsla som håller honom kvar på vägen). Vägen består av saker som både ryttaren och elefanten gillar. Det är bevis hit och kluriga uppgifter dit. Vad har min kluriga mattelärare tänkt ut till oss i dag? Och den där känslan av att skåda in i matematikens underbart vackra värld, att få se skönheten i hur derivata leder en in i ett rum man inte visste fanns, men som när man väl kliver in i det plötsligt är oerhört självklart, och man fattar inte att man klarat sig utan den förståelsen tidigare. ”Mer, ge mig mer!” skriker både elefant och ryttaren, så det gör både mattelärare och matteböcker och skapar en lustfylld väg att fortsätta trampa.

Men om ryttaren inte är intresserad av matematik, då? Om elefanten ser hur många andra vägar som helst som är roligare att ta? Ryttarens vanligaste fråga till läraren (eller föräldern som tjatar på hen att göra en matematikläxa ingen av dem kan eller fattar) är: ”Vad ska jag ha det här till?” eller ”Varför ska jag kunna detta?” Ryttaren kan motivera sig en kort stund med att det är viktigt att få bra betyg, men ryttaren är som bekant inte särskilt uthållig. Och om ryttaren inte ens vill vara uthållig går det naturligtvis som det gör med elefanten, som har en grundmurad känsla av att matematik är tråkigt, för han har aldrig fattat, aldrig tyckt att det var kul, och aldrig haft en känsla av att lyckas. Noll känsla av sammanhang, alltså. Så när elefanten vill ta en annan väg säger ryttaren ”Jajamän, vi gör något annat!”

Och med tanke på hur vägen ser ut är det inte konstigt att de avviker från den. Lärobokens kapitel kring derivata inleds med 20 sidor bevis och övningar på det. (”Vad ska jag ha detta till?” ”Det får du se sedan.” eller Don’t Bore Us, Get to the Chorus! Som Roxettes Greatest Hits-platta heter.) Notera att detta med att inleda med bevis är ett jättebra upplägg för en motiverad ryttare och elefant, men inte för den som skolan inte lyckats intressera för matematik. ”Men varför ska jag kunna derivata?” ”Det är bra om du ska bli mattelärare!” ”Men det ska jag inte!” ”Men det kan vara bra om du ska bli ingenjör …” ”Det ska jag inte!” ”… eller läsa nationalekonomi …” Och medan läraren pratar med ryttaren är elefanten redan någon helt annanstans. Redan Nisse Hellberg visste detta när han skrev Sikta på mitt hjärta: ”Du vill nå mig med fina ekvationer / Hur x och y ska ledas i bevis / Jag är trött på såna ambitioner / Och värjer mig på alla sätt och vis.” Skolan behöver inte vara rolig, men den måste däremot vara intressant. För eleven. Alla elever.

Det vore förmätet av mig att tala om hur man ska undervisa i matematik, inte minst eftersom jag arbetar på en skola med massor av väldigt duktiga mattelärare. Men det finns en del saker att fundera över när det gäller de elever som skolan inte lyckats motivera för matematiken.

Vägen först. Om du flippar klassrummet så att eleverna får sitta hemma och titta på genomgångarna, i stället för att värdefull lektionstid går åt till det, är det mycket mindre risk att de fastnar och väljer att göra något annat i stället. Då krävs det inte att de har en matematikkunnig person hemma som kan hjälpa till. De kan se om filmen med genomgången flera gånger i stället.
Ryttaren. Om du vid introduktionen av ett nytt moment inte börjar med att gå igenom alla bevis utan visar på konkreta användningsområden för det eleverna ska lära sig, är det troligare att de vill hålla sig kvar på vägen. Ryttaren behöver argument för att hålla sig själv alert och elefanten på rätt spår. Du blir hjälpryttare om du i stället för att ha genomgångarna på lektionerna använder lektionerna till det du som lärare är bäst på, det som är grunden i lärarprofessionen, nämligen att förklara, visa på samband och återkoppla (och som inte kan ersättas av elevers föräldrar, syskon eller andra om inte de också är lärare).
Elefanten. Om man inte fattar varför man gör fel tappar man sugen, och då kan du som lärare visa vägen och uppmuntra. Det går inte om eleverna tappar sugen hemma. Dessutom finns det i klassrummet ett antal elever som kan hjälpa varandra. Man kan följa flocken. Och om elefanten upplever att han lyckas är chansen mycket större att han inte ger upp och struntar i ryttaren och går sin egen väg.


Att vara eller inte vara – det är inte frågan!

29 augusti 2012

Nej, tyvärr, så är frågan inte att vara eller inte vara, utan att vara eller att göra.

Det är så lätt att bara vara, framför allt om man är bra på det. Varats olidliga lätthet… Att bara få vara… I andra ringhörnan har vi att göra; ibland i kombinationer som slitgöra och att göra ont, men också att göra gott och att göra underverk.

Nu räcker det ju inte att bara vara för att något ska hända. Om jag väljer en bild från idrotten så räcker det ju inte att en fotbollsspelare är bra, till och med är bäst i världen. Han eller hon måste ju göra något också på planen eller arenan. Det finns så klart saker som spelaren gör som leder till att han eller hon är en bra fotbollsspelare. Han kanske springer i rätt lucka hela tiden, springer snabbt, hoppar högt, skjuter bra, stöttar lagkamraterna, ja listan kan göras lång.

Samma sak gäller för elever. En elev kan få höra att han eller hon är duktig. Vad hjälper det? Tvärt om visar det sig att de personer som får återkoppling på hur de är utvecklas sämre, ja, de kan t.o.m. försämra sina resultat, än de som får återkoppling på det de gör, s.k. processfeedback. En handfull saker som gör att en elev lyckas bra är om hon förbereder sig inför lektioner, lyssnar på läraren, hjälper sina kamrater, och tar hjälp av dem, bidrar till ett tillåtande klimat i klassrummet, strukturerar sin läxläsning etc. Det är ett ständigt arbete och ett görande, aldrig bara ett varande.

Samma sak gäller ju naturligtvis för oss som arbetar. Det räcker inte att vara rektor, jag måste ju göra något också. Jag måste lyssna, ta andra på allvar, respektera olika uppfattningar, ja t.o.m. uppmuntra till det, och för att ta det ett steg vidare så måste jag vilja uppmuntra till yttrandefrihet. Som ledare måste jag organisera arbetet, jag måste ta reda på, jag … ja, det är mycket jag måste göra.

Följande är ord valda ur Arete Meriterings beskrivning av särskilt duktiga lärare. Arete arbetar för att lyfta fram de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som karakteriserar särskilt yrkesskickliga lärare. Man anser, och man har verkligen på fötterna (mer information finns här på länken http://www.aretemeritering.se), att särskilt yrkesskickliga lärare

  • ·         kontinuerligt följer och dokumenterar varje elevs kunskapsutveckling
  • ·         värnar alla skolans elever
  • ·         för konstruktiva diskussioner med sina kollegor om elevernas lärande och kunskapsutveckling
  • ·         vågar resonera om vad som behöver utvecklas
  • ·         motverkar aktivt kränkningar av alla slag
  • ·         planerar sin undervisning utifrån styrdokument, kunskapsområdets kritiska aspekter, egna undervisningserfarenheter och elevernas intressen och förkunskaper
  • ·         planerar för sammanhang och förståelse
  • ·         visar stort engagemang och ett ansenligt tålamod
  • ·         gör lärandet synligt genom att kontinuerligt ge meningsfull återkoppling till eleverna
  • ·         tränar elevernas förmåga att bedöma såväl sina egna som klasskamraternas prestationer/arbeten
  • ·         ser till att själv få återkoppling på sin egen undervisning
  • ·         utvecklar en så öppen dialog och interaktion i klassrummet att varje elev blir viktig och medskapande i undervisningen
  • ·         skapar ett tillåtande arbetsklimat
  • ·         utvecklar undervisningen tillsammans med andra
  • ·         bidrar med analys, öppenhet och professionell utveckling genom att exempelvis systematiskt utvärdera och reflektera över sin egen praktik, föra kollegiala samtal, följa relevant skolforskning, handleda kollegor och lärarstudenter, delta och förändringsarbeten

Jag kunde inte sagt det bättre själv! Inte John Hattie heller, för den delen.

En annan styrka med att tala om vad man gör när man är en bra fotbollsspelare, elev, rektor eller lärare är att man har ett riktmärke, något konkret man kan träna på för att bli en bättre fotbollsspelare, elev etc. För alla kan träna upp sina förmågor. Vi kan lära oss. Vi kan bli sporrade.

Jag fick som obehörig lärare i 19-årsåldern höra att jag var född att bli lärare. Tyvärr lutade jag mig omedvetet tillbaka i det varandet. Det var först senare jag insåg att läraryrket, och alla andra yrken också för den delen, kräver en arbetsinsats, inte bara att man är på jobb. Man måste ju göra något också.

Om vi jobbar med beskrivningar av vad det är man gör när man gör ett bra jobb, då kan vi kanske göra underverk. Det är i alla fall det vi i Polhemskolans ledning tänkte att vi skulle börja med.


Hållbar skolutveckling

16 augusti 2012

Här är den: https://www.studentlitteratur.se/#35923-01

Hållbar skolutveckling


Hattie del VIb: Vad ska skolledarna göra, då?

06 maj 2012

Michael Barber har skapat en modell för förändring, som jag återger här i korthet.

A. Bestäm vad ni vill åstadkomma
1. Vad vill ni uppnå på skolan, för skolans elever? Skapa en gemensam vision, men sätt också upp mätbara mål.
2. Ta reda på nuläget.
3. Skapa en grupp som ska följa upp det ni åstadkommer. Det behöver inte vara skolledningen!
4. Bygg upp en stödstruktur som kan påverka och stödja arbetet, framför allt vid kritiska ögonblick.

B. Förstå vad ni vill åstadkomma
1. Utvärdera tidigare och nuvarande resultat. Vilka är de tydligaste indikatorerna på skolans prestationer?
2. Se till att alla förstår vad som leder till lärande i klassrummet. Finns det fortfarande lärare som tror att allt beror på vilka elever som kommer till skolan och att det inte hänger på undervisningens kvalitet?

C. Planera för utvecklingsarbetet
1. Lägg upp en strategi för utvecklingsarbetet.
2. Sätt upp mål och lägg ut kursen. Luras inte in i att titta på genomsnitt, för i genomsnittet tappas enskilda elever bort. Följ upp varje elev!
3. Gör tydliga planer, och se till att alla vet hur de ser ut och vad som krävs av varje medarbetare.

D. Driv utvecklingsarbetet framåt
1. Skapa rutiner för att driva och övervaka arbetet. Tänk på att vara helt transparent i det arbetet, och fira gärna framgångar.
2. Lös problem tidigt och ordentligt. Små problem växer oftast till sig och blir stora. Dessutom tenderar de att bli surdegar efter ett tag.
3. Håll tempot uppe hela tiden.

E. Framkalla, identifiera och uppskatta framgångar!

Fler listor! Hattie avslutar sin bok Visible Learning for Teachers med åtta punkter som bör vara grunden för skolans, lärarens och skolledarens förhållningssätt.

Förhållningssätt 1
Lärare och skolledare anser att deras främsta uppgift är att utvärdera effekten på elevernas lärande och att ge formativ återkoppling.

Förhållningssätt 2
Lärare och skolledare anser att det är deras arbete som betyder något för elevernas resultat, inte att det beror på ”fel” elever. De inser att det är de vuxna inom skolan som är förändringsagenterna!

Förhållningssätt 3
Lärare och skolledare pratar mer om lärande än om undervisning.

Förhållningssätt 4
Lärare och skolledare välkomnar återkoppling på hur väl de lyckas i sitt arbete.

Förhållningssätt 5
Lärare och skolledare för dialoger, inte monologer. De lyssnar mer än de talar och fångar upp idéer, frågor etc.

Förhållningssätt 6
Lärare och skolledare gillar utmaningen och nöjer sig aldrig med att ”göra sitt bästa”. De ger också eleverna utmaningar genom att visa upp lärmål och kriterier.

Förhållningssätt 7
Lärare och skolledare anser att det är deras uppgift (bland många andra) att skapa goda relationer i klassrum och personalrum.

Förhållningssätt 8
Lärare och skolledare informerar även föräldrarna om ”lärandets språk”. Föräldrar ses som en tillgång, inte ett problem, kring elevens lärande. Om föräldrarna förstår vikten av att öva, koncentration, skillnaden mellan yt- och djupkunskaper, lyckas också deras barn bättre i skolan.

Det finns olika duktiga skolledare och lärare. Det fina i kråksången är att alla kan bli bättre! En del för fram att personligheten är väldigt viktig för att en lärare eller skolledare ska vara duktig. Ja, det stämmer, men bara till en viss del. Oavsett vilken personlighet du har, kan du faktiskt som lärare vid början av varje lektion skriva upp på tavlan
1. Vad ska vi lära oss under den här lektionen?
2. Hur vet vi att vi lärt oss detta?/Kriterierna för framgång.

Oavsett personlighet kan du som lärare, strax innan lektionen är slut, ställa frågan om de två ovanstående punkterna blivit uppfyllda.

Oavsett personlighet kan du tillsammans med andra lärare diskutera och komma fram till vilka kriterier ni ska ha för de olika målen i kursplanen.

Oavsett personlighet kan du försöka förklara saker från olika synvinklar. Saknar du fantasi finns det kollegor runt omkring som du kan samarbeta med.

Jag kan göra den listan längre, naturligtvis. Det får avsluta den här serien med Hattie-bloggar. Hoppas de varit givande!

Och tack Malmö för tolv mycket givande och fantastiskt trevliga år. Tack alla jag haft förmånen att få jobba ihop med, ingen nämnd, ingen glömd.

Hej Lund! Här kommer jag!