Hållbar skolutveckling

16 augusti 2012

Här är den: https://www.studentlitteratur.se/#35923-01

Hållbar skolutveckling

Annonser

Hattie del IV: Återkoppling

01 maj 2012

Grundbulten i god återkoppling är att du som lärare (eller som ledare för lärare, ja all återkoppling över huvud taget) vet var eleven befinner sig och vart de ska. Ju tydligare och mer transparent detta blir för eleven (adepten, medarbetaren etc) desto bättre.

Det finns naturligtvis olika typer av återkoppling. Hattie visar på fyra nivåer.

1. Uppgiftsnivå. Hur väl är uppgiften utförd? Är det rätt eller fel?
2. Processnivå. Vilka strategier behövs för att utföra uppgiften? Finns det alternativa strategier?
3. Självstyrning/egenkontroll. Vad behöver du kunna och förstå för att veta vad du ska göra härnäst? Hur kan du själv ta hand om ditt eget lärande?

Den fjärde typen behöver läraren inte ägna sig åt, nämligen när var och en kommit så långt att man själv utvärderar sitt eget lärande.

För dessa tre första nivåer finns det olika frågor. Man har funnit att många elever inte kan uttrycka målen med det de gör, de är inriktade på att göra själva uppgiften, och att göra det snyggt. Sällan har de målet att förstå innehållet, bemästra kunskapen etc. Det handlar nog ofta om att vi inom skolan inte fokuserat på rätt saker. Vi måste ju visa på vad det är de ska lära sig, inte vad de ska göra.

Nå, frågor som du som lärare (ledare etc) kan låta eleverna ställa sig på de olika nivåerna är:
1. Vart är jag på väg? Vilka är mina mål? (Uppgift) Detta är viktigast när eleven är novis. Det är svårt att ta sig vidare om man inte vet om man gjort rätt eller fel. Efter hand lär man sig att ta reda på om svaret är rätt eller inte. Tänk på att den som är novis på ett område, t ex vuxna analfabeter, inte alls behöver vara det inom andra områden, exempelvis matlagning.

2. Hur går det för mig? Vilka framsteg gör jag? (Process) Återkopplingen på processerna ska leda till att hitta alternativa lärstrategier om de vanliga inte leder framåt. Denna återkoppling leder till djupare lärande och förståelse än återkoppling på själva uppgiften.
3. Vart ska jag nu? Vad behöver jag göra för att göra större framsteg? (Självstyrning/egenkontroll) Efter hand kommer eleven att kunna ge sig själv god återkoppling.

För återkopplingens skull är det viktigt att uppgiften är på rätt nivå. Det måste finnas en utmaning! Om det inte finns det är jag ju föga intresserad av återkoppling. Om jag har kunnat gångertabellen sedan femman är det ju knappast intressant att läraren berömmer mig för det i årskurs ett på gymnasiet.

Återkoppling måste också vara kopplad till målen med studierna, inte till vad andra elever kan. Vi har ju sedan årtionden lämnat det relativa betygssystemet, och det finns en anledning till det. Återkopplingen ska också ske snabbt. Det är viktigt att lämna tillbaka uppgifter inom kort, inte vänta flera veckor, inte ens dagar. Och tänk på att inte betygssätta enskilda uppgifter, då kan eleven betrakta saken som klar innan lärandet inom den kursen är färdigt.

Håll också isär beröm och återkoppling. Beröm innehåller mycket lite eller ingen alls information, och kan till och med vara kontraproduktivt. Det finns studier som visar att människor som får beröm för att de är duktiga faktiskt kan försämra sina resultat, medan de som får återkoppling på nerlagt arbete, processåterkoppling, oavsett om det är positivt eller negativt, lär sig mer. T o m pojkar som får höra att om de bara skärper sig och lyssnar och jobbar lite grand får därmed bättre återkoppling, och lär sig därför mer i längden, än de flickor som får höra att de är duktiga, är så skötsamma. Så kan det gå!

Sikta också på att återkopplingen ska sporra eleven att nå till nivån ovanför, att de ska få sträcka på halsen för att klara sig.

Den mesta återkopplingen i ett klassrum kommer från kompisarna… och är oftast felaktig. Som jag tidigare nämnt är det viktigt att skapa ett klimat där det är okej att svara fel och att erkänna att man inte vet. Att inte veta kan vara en motivation att lära sig, om bara din återkoppling ges på rätt sätt. Det är en gammal sanning, men gäller fortfarande: man kan lära sig mycket av felen!

För att sammanfatta: återkopplingen måste ske på ett sätt som gör att eleven rör sig framåt i sitt lärande, den måste vara formativ. Man måste också veta att släppa taget efterhand, att nå högre nivåer av återkoppling efter hand som varje elev lär sig. Det har jämförts med att sätta upp byggnadsställningar. När de inte behövs längre plockar man ner dem. När jag arbetade som lärare hade jag som mål att göra mig själv överflödig. Det var inte för att jag var lat, utan för att jag ville att mina elever skulle klara sig på egen hand när de lämnade skolan.

För att sammanfatta (från Shute (2008)). Återkoppling ska
1. vara kring uppgiften, inte eleven
2. vara detaljerad (beskriv vad, hur och varför)
3. serveras i lagom stora bitar
4. vara specifik och tydlig
5. vara så renodlad som möjlig, men inte onödigt förenklad
6. minska osäkerheten på hur långt man kommit mot målen
7. vara objektiv, helst skriftlig (och hur ska man hinna med det… matriser, kanske?)
8. sätta fokus på lärmålen, inte på prestationen, och slutligen
9. ges när eleven själv försökt lösa uppgiften.

Här följer slutligen ett schema över hur man kan ge återkoppling. Den är tänkt att använda elever emellan. Modellen är skapad av M. Gan (2011). (Klicka på länken så kommer du till ett nytt fönster där du ska klicka igen.)

https://torbjorntankertill.wordpress.com/?attachment_id=305


Hattie del IIIa: Synliggör lärandet!

10 april 2012

Lärandet pågår oftast i huvudet (även om det finns kinetiskt minne etc), och en av lärarens viktigaste uppgifter är att göra detta lärande synligt för både sig själv och eleven. Då gäller det att försöka se lärandet genom elevens ögon. Nya lärare är, enligt Hattie, oftast mer inriktade på utlärning (teaching) än inlärning (learning), vilket ju inte alls är samma sak. I bästa fall leder det första till det andra, men då måste vissa förutsättningar vara uppfyllda.

I undervisningen måste det ingå element kring ”hur man lär”. I flera studier framgår att tiden i klassrummet mest ägnas åt bokläsning och att ge information eller instruktioner. Undervisning som involverade någon form av diskussion eller användning av inlärningsstrategier var ovanlig. Hos var tionde lärare förekommer det inte alls.

Hattie rekommenderar att man ställer sig en bit in i framtiden och tittar bakåt; vad ska eleverna ha lärt när lektionen/passet/temat/veckan är slut? Sedan arbetar sig läraren baklänges till början av lektionen och funderar på vägen kring hur lektionen/passet etc ska läggas upp och planeras. Eller för att citera Lewis Carrolls Alice i Underlandet.
Alice frågar katten:
– Vill du vara snäll och tala om för mig hur jag ska gå för att komma härifrån!
– Det beror mycket på vart du ska, svarade katten.
– Det betyder inte så mycket vart, sade Alice.
– Då kvittar det åt vilket håll du går, sade katten.

Men vi vill ju att eleverna ska komma framåt i sina studier och sitt lärande, och då identifierar Winne och Hadwin (2008) följande fyra faser.

1. Se gapet! Detta kan jag i dag, det där ska jag kunna när jag lärt mig det jag ska.

2. Sätt upp mål! När jag vet var jag är och vart jag ska sätter jag upp mål och planerar hur jag ska nå målet, vilket involverar att hitta och/eller bestämma

3. vilka strategier jag ska använda för att lära mig det jag ska.

4. Stäng gapet! Undersök om gapet är stängt, alltså att du har tagit dig ifrån där du var till dit du skulle, att du lärt dig det du skulle.

Lärandet sker primärt som en social aktivitet. Ny kunskap konstrueras utifrån det vi redan förstår och kan, och lärandet utvecklas med lärstrategier som hjälper oss att förstå, resonera, minnas/memorera och lösa problem. För att lära sig måste man få kunskap om hur man planerar och följer upp sitt lärande, att sätta mål och att rätta eventuella misstag. Alla är vi barn i början, vilket naturligtvis gäller vid inlärning av något nytt. Tänk när du ska lära dig ett nytt datorprogram, eller första gången du ska laga en vegetarisk laotisk middag; då är du en novis, som fokuserar på att inte göra några misstag. När vi är lite mer erfarna kan vi kalla oss kapabla, vi gör färre misstag och behöver inte läsa varje mening i receptet eller instruktionen fem gånger innan vi är säkra på att det blir rätt. Slutligen är vi skickliga och har automatiserat det vi gör och använder därmed också mindre energi, och provar gärna andra nya saker inom samma område, kanske att variera kryddningen i den vegetariska laotiska middagen.

Man kan organisera denna sociala aktivitet som lärande är på olika sätt. Det viktigaste av allt är, återigen, att ge formativ feedback till varje elev. Det handlar också om att gruppera eleverna på lämpligt sätt beroende på uppgift och var eleverna befinner sig. Eleverna måste få möjlighet att själva aktivt få utforska och nå målen för den lektionen/passet etc. Därför måste, återigen, målen med lektionen/passet etc vara tydliga och klara.

Hattie nämner begreppet +1, med vilket han avser, i linje med bl a Vygotskij, att strävan måste vara att klara lite mer (+1) än vad man kanske tror att man klarar, alltså att ställa höga, men inte för höga, förväntningar på varje elev. Minns vad jag skrivit om tidigare; att ha lagom höga förväntningar på eleven, och att eleven har lagom höga förväntningar på sig själv, är oerhört viktigt och en av de främsta framgångsfaktorerna. Att ha grupper där det finns lite olika nivåer på eleverna gör att eleverna kan lära sig av varandra, och att de som kommit lite längre lär sig av att lära ut till de andra. Eleverna får möjlighet att ”se genom andra elevers ögon”. Det hjälper dock inte att bara placera eleverna i en grupp och tro att lärande plötsligt uppstår. Läraren måste ge specifika och tydliga uppgifter, naturligtvis.

Jag har skrivit tidigare om att läraren oftast tar för mycket utrymme i klassrummet. De mest framgångsrika lärarna lyssnar mer på eleverna, de ser lärandet genom elevernas ögon. De lärarna observerar elevernas sätt att definiera, beskriva och tolka olika fenomen och problemlösningssituationer. Ett bra sätt är att lyssna till elevernas frågor och sedan lyssna på hur andra elever besvarar eller bemöter de frågorna. Läraren måste vara adaptiv, så att när lektionen inte flyter på som planerat – att lektionen inte bara flyter på som planerat är faktiskt en bra lärsituation – kan läraren utnyttja det för att bryta jämviktsläget eller lunken och skapa en lärandesituation där och då.

Nästa gång kommer det att handla om strategier för lärandet.


Hattie II: ”Eleverna verkar komma till skolan för att se lärarna arbeta”

15 mars 2012

Det är alltid kul att bli bekräftad, och Hattie lyfter i sin bok Visible learning for teachers fram att man måste skapa ett klimat där eleven – och läraren, naturligtvis – vågar göra ”fel”. Vi har ju i många år på Södervärn haft våra fem fel-blanketter. Ett positivt, omtänksamt och respektfullt klimat i klassrummet är en förutsättning för lärande, enligt Hattie. Det måste finnas ett visst mått av kontroll i bemärkelser trygghet att lära, alltså att det också är tillåtet att ställa ”dumma frågor” eller att erkänna att man inte förstått. Om det finns en känsla av respekt och en känsla av att ”här kommer lärande att ske” så kommer det också att ske ett lärande.

Förväntningar är ett annat viktigt område, enligt Hatties studie. Lärare som har höga förväntningar har det oftast på alla elever. Föga förvånande är det också så att de elever som läraren har höga förväntningar på oftast lever upp till de förväntningarna, och samma sak gäller för låga förväntningar. Hattie skriver att vi måste bortse från vad vi tror är elevens förmågor och i stället söka efter bevis på att elever överträffar våra förväntningar. ”Var beredd på att bli överraskad!” Elever som har låga förväntningar på sina egna prestationer brukar, tyvärr, alltid få rätt. Då måste ju läraren och skolan sätta höga förväntningar. Vi måste fokusera på framgångar och själva processen i lärandet. Andra studier visar mycket tydligt att processfeedback, alltså i stil med ”det där gjorde du bra, du har gjort en bra arbetsinsats” leder till lärande och bättre resultat. Feedback som säger ”du är duktig” leder oftast bakåt. Man behöver ju inte anstränga sig om man är duktig, och utan ansträngning, utan en arbetsinsats, lär man sig ju inget nytt.

Vi måste alltså skilja på vad vi tror att en elev kan lära sig och vad han eller hon faktiskt kan lära sig, om vi bara låter honom eller henne för det första tro på att det går att utvecklas och lära, och för det andra visar på framstegen eleven gör och för det tredje berömmer processen i deras lärande och deras arbetsinsats. Vi måste alltså sluta acceptera eller sätta upp ursäkter för att inte lära. Alla kan lära sig mer! Utan undantag. Däremot gäller det att lägga ribban lagom högt. Enligt en undersökning måste du kunna ca 90 % av stoffet för att det ska vara en lagom utmaning att lära de nästa 10 procentenheterna upp till 100 %. Du måste stå på tionde stegpinnen för att kliva upp på den tionde. När det gäller läsning behöver du oftast känna till 95 %. (Fundera i det sammanhanget över vilka 90 % av kunskaper som dina elever har. Fundera över exempelvis en afghansk kvinna som gått max två år i skolan; vilka 90 % är det hon kan när staten kräver att hon ska lära sig svenska på kort tid och därefter träda in i det svenska arbetslivet och de svenska värderingarna om kvinnlig frigörelse.)

Om vi inte märker några särskilda framsteg i lärandet hos en viss elev är det viktigt att inte ge mer av samma, utan att prova något annat. Eller för att knyta an till den politiker som en gång lär ha sagt: ”Om argumenten tryter, höj rösten!”. Hattie har inte hittat något som helst stöd för att lärstilar har någon positiv effekt på lärandet. Däremot är det viktigt att ge utrymme för olika lärstrategier, och att testa vilka strategier som är framgångsrika för olika elever. Det är alltså inte så att en metod är ”rätt”, utan man behöver prova olika vägar. Det Hattie identifierar som mest framgångsrikt är att elever får jobba tillsammans kring att se samband och att göra djupare analyser/nå djupare kunskaper, att ge feedback kring de tydliga kriterier man har för vad som ska läras, alltså de konkretiserade kursmålen och att ge både ytlig kunskap, alltså fakta, och djupare kunskap, dvs analys och att se samband och att resonera kring nya situationer där ens kunskaper skulle kunna användas och tillämpas.

Du som lärare blir i så fall inte en ”utlärare”, utan en igångsättare och regissör av lärandet. Lärare i genomsnitt pratar tyvärr, enligt olika undersökningar, 70-80 % av lektionstiden. Förutom att det knappt leder till något lärande hos eleven, eftersom lärande kräver aktivitet, helst tillsammans med andra i dialog, så sänder det också signalen att läraren vet svaren och är den som ställer frågorna. Dessutom handlar frågorna oftast bara om ytkunskap eller kan besvaras med ja eller nej. Den genomsnittliga betänketiden för eleven är en sekund, och de som behöver mer tid att fundera får inte frågan, bara de som läraren redan vet kan svaret, för då flyter lektionen på smidigt, även om något lärande alltså inte sker. Vi vet att man lär sig mer om man själv får ställa frågorna och själv försöka komma fram till svaren. Varje elev måste bli sin egen lärare, med Hatties ord. Han skriver också att ”eleverna verkar komma till skolan för att se lärarna arbeta”.

En studie av Alexander (2008) har visat att ett klassrum med mycket dialog är en bra utgångspunkt för lärande. I det klassrummet ställer eleverna fler frågor än läraren och eleverna är aktiva i att svara på och diskutera olika lösningar på och idéer kring de frågorna. Lärandet är kollektivt (man gör uppgifter tillsammans), ömsesidigt (man lyssnar på varandras tankar och idéer), stödjande (man utforskar svar och möjligheter utan rädsla för negativa kommentarer), kumulativ (det bygger på ens egna och andras idéer) och målmedveten (läraren har en plan, har regisserat lärandet).

De tre nivåer av lärande man måste satsa på, du kan inte ta bort någon av dem om ett lärande ska ske, är ytkunskaper – alltså fakta som glosor, styrelseskick i Sveriges kommuner, de fyra räknesätten etc – för att kunna se och förstå samband, vilket i sin tur är en förutsättning för att kunna nå en djupare förståelse för ämnet eller området. Inte minst det senaste är ju viktigt om man ska känna sig motiverad för studierna. Naturligtvis är det ytterst lämpligt att här återkoppla till de konkretiserade målen med kursen eller temat eller just den lektionen, som jag skrev om i det förra avsnittet.

Avslutningsvis vill jag återigen nämna det Hattie mer eller mindre tjatar om: Det är helt avgörande att lärare samtalar om lärandefrågor. Dra nytta av att ni är ett stort gäng professionella lärare som ni kan stöta och blöta de här frågorna med. För detta krävs naturligtvis att kollegor och ledning kan lita på varandra. Därför till slut en liten checklista som Bryk och Schneider har skapat. Hur många av de fem punkterna tycker du att du kan bocka av på din skola?

1. Lärarna på skolan litar på varandra.
2. Det är tillåtet att prata om känslor, oro och frustration över andra lärare.
3. Lärare respekterar andra lärare som tar täten när det gäller skolutveckling.
4. Lärare respekterar de kollegor som är experter inom sitt område.
5. Lärare känner sig respekterade av andra lärare.

Stay tuned!


En engelsk språkövning

10 oktober 2011

Jag och ett antal rektorskollegor var under förra veckan på studiebesök i England. Vi besökte bland annat Ofsted, den engelska motsvarigheten till Skolinspektionen. Jag ska återkomma kring saker jag lärde och insåg, men idag ska jag bara bjuda på en anekdot ur det verkliga livet, och till på köpet en liten engelsk språkövning.

När jag skulle genom säkerhetskontrollen på Heathrow på väg hem fredag eftermiddag tog jag av bältet, skorna, la upp dem i tråg, tömde som vanligt alla fickor… trodde jag!

När jag steg igenom metalldetektorn pep den så som bara metalldetektorer kan pipa. Jag hade glömt mobilen i bröstfickan på skjortan! Den manlige kontrollören bad mig lägga den i en korg på bandet till röntgenapparaten, och jag klev återigen genom metalldetektorn. Inga pip den här gången, men det betyder ju inte att man klarar sig undan en noggrann manuell genomsökning. Kroppsvisitering. Och vi pratar noggrann! Mycket noggrann! Meticulous body search på engelska.

– Do you have any sharp objects on your person? frågade kroppsvisitören.

Jag stod där med armarna rakt ut och med främmande händer i skrevet och kände ett behov av att vitsa till det och sa:

– Just my brain!

– Well, sa han efter ett par sekunders betänketid, it can’t be that sharp if you forget your mobile phone in your pocket, can it?

Ridå!


Om att våga göra fel

30 augusti 2011

Det berättas om en känd lindansare som aldrig hade misslyckats med sina konster. En dag föll han dock i döden när han gick på lina högt över marken. Efteråt frågade man hans fru om något särskilt hade hänt innan han skulle gå ut på linan. Hon svarade:
– Ja. För första gången i sitt liv sa han i morse att han undrade hur det skulle kännas att inte klara sig hela vägen över linan.

Mindre dramatiskt var det när jag lärde mig cykla. Där jag växte upp var bilgatorna återvändsgränder, och i slutet av dem hade man satt gul-orange trästolpar. Det gick att cykla på vilken sida som helst av dem. Min pappa sa: ”Cykla inte stolpen! Cykla inte stolpen!”

Naturligtvis cyklade jag på stolpen. Jag minns fortfarande att jag var så fokuserad på den där stolpen att den liksom drog mig till sig som en magnet. Jag minns också att jag nästa gång tänkte ”jag ska cykla vid sidan av stolpen” vilket jag klarade vid nästa försök. Det var hjärnans makt över kroppen.

Min matte- och fysiklärare på gymnasiet brukade säga att man lär sig av felen man gör. (Han köpte däremot inte mitt resonemang om att jag därför borde få bättre betyg.) Jag menar att man kan lära sig av felen man gör, men då måste man göra det tydligt för den som det gäller. Du har förhoppningsvis fått vår blankett, ett klippark med fem kuponger (den finns annars att ladda ner i PedNet under Ledningen informerar). Du kan också klicka här: Blankett fem fel

Tanken med kupongerna är att på ett humoristiskt sätt uppmuntra dig att våga prova nya saker, även om det innebär att det blir lite fel. Fel kan faktiskt leda till något väldigt bra. Penicillinets upptäckt till exempel. Och champagne blev till av ett misstag. Listan kan göras lång.

Det handlar också om att man måste prova om och om igen för att lära sig något nytt. Under junior-VM i ishockey 2009 kommenterade Niklas Wikegård, efter att en och samma spelare skjutit tre gånger och varje gång träffat motspelarens klubba och ben: ”Han måste fortsätta prova för till sist blir det rätt!” En klok kommentar i stället för att klaga på att spelaren gjorde om samma misstag gång på gång.

Så se nu till att använda kupongerna. Behöver du fler så är det bara att skriva ut fler ark.