Svensk skolas framtid

I skrivande stund är det dagen före Skolkommissionen släpper sitt delbetänkande. Personligen har jag mycket stora förhoppningar på att man kommer med konkreta, genomgripande och modiga förslag.

1. Ett allmänt resonemang

Vad är viktigt för eleverna i svensk förskola och skola att lära sig? Vad ska de kunna när de lämnar gymnasiet? Vilka färdigheter, kunskaper och kompetenser behöver de i det fortsatta livet? Om jag skulle välja en enda sak eleverna ska få med sig från skolan så är det att de ska kunna och vilja fortsätta lära sig saker livet ut. De ska bli sina egna ledare. Ett par elever på min skola ställer i en debattartikel nyligen den här frågan: ”Vill vi ha en skola där eleverna tränar till prov eller en där man lär sig för livet?” Någon som tvekar på vad det rätta svaret på den frågan är?

James Nottingham sa vid en föreläsning att förhållandet mellan de som har ett statiskt och ett dynamiskt mindset (myntat av och forskat kring av Carol Dweck, läs gärna mer om detta spännande område) är 50/50 i populationen i stort. Hälften anser alltså, i princip, att man har medfödda talanger och inte kan utvecklas särskilt mycket. Den andra hälften anser att man kan lära sig i princip vad som helst bara man försöker och tränar. I skolan är förhållandet 70/30. Tyvärr åt fel håll. Dubbelt så många inom skolan tror alltså att man har medfödda talanger som man inte kan utveckla, jämfört med de som tror att man verkligen kan lära nytt. Det borde ju vara så att 100 % inom skolan anser att man kan utvecklas. Det är ju själva poängen med skolan! Skolans raison d´être.

Jag sitter med i skolkommissionens ytterkant, i en ”bollplanksgrupp” som Matz Nilsson, ledamot i Skolkommissionen och Sveriges skolledarförbunds ordförande, samlat runt sig. (Tack till er andra i gruppen som är väldigt kloka och begåvade, jag har lärt mig väldigt mycket av våra samtal, ni vet vilka ni är!) Åsikterna nedan är mina egna, även om jag lyssnat mycket noga till de andra i ”lilla skolkommissionen”.

Jag är övertygad om att Skolkommissionen kommer att hitta bra idéer för svensk skolas framtid, det finns en rad bra förslag. Vi får en fingervisning 16/5, men det kliar i mina egna fingrar, så jag måste bara skriva ner vad jag tänker. Min förhoppning är att den här texten väcker känslor i dig som väljer att läsa den. Så länge du inte rycker på axlarna är det bra. Blir du upprörd är det bra, oavsett om det beror på att du håller med eller inte. Oavsett får du gärna höra av dig.

Det finns tre områden som jag tycker är extra viktiga. Det är såklart skolans innehåll och vad varje elev får med sig. De andra två områdena är hur skolan ska styras, dels ekonomiskt, dels hur professionerna inom skolan ska utbildas och fortbildas. Båda har avgörande inverkan på skolans och undervisningens kvalitet.

Men först några reflektioner kring Sveriges resa de senaste 25-30 åren. Inom området som omgärdas av en röd linje i bilderna nedan finns de länder som lyckades bäst i PISA-undersökningen 2012 (http://www.oecd.org/pisa/keyfindings/pisa-2012-results.htm, här är en snabböversikt: http://www.businessinsider.com/pisa-rankings-2013-12?IR=T).

WVSM

Welzel-Ingelharts kulturella karta, Sveriges placering 2014 jämfört med 1986. (http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp)

För att ett land ska lyckas väl i PISA måste man ha en positiv syn på skola i allmänhet, och att studier leder till ett bättre liv i synnerhet. I Kina, Japan, Sydkorea etc är vägen till välstånd att man utbildar sig. Det är det på sätt och vis i Sverige också, men de senaste åren är det allt fler som det går väldigt bra för trots att man saknar formell utbildning. Det kan säkert kopplas till IT:s starka ställning i Sverige. Självlärda individer skapar produkter och tjänster som man tjänar bra på, ibland oerhört mycket pengar. Men vi har också ett sådant generellt välstånd att många inte behöver bekymra sig för sin försörjning, vilket ju så klart är bra. Det finns också många, kanske framför allt unga, som tycker att det finns andra värden i livet än att tjäna pengar för att köpa bil och villa. Det är bättre att leva livet medan man kan, uppleva saker och bara jobba för att få ihop det lilla man egentligen behöver. Jag kan vara avundsjuk på det sättet att förhålla sig till livet, om jag ska vara ärlig. Därför ligger Sverige extremt långt upp i högra hörnet. Som folk är vi fria från traditionella värden, har mat för dagen och tak över huvudet. Vad vi vill är att förverkliga oss själva, att må bra. Vi har ju bara ett liv, gör det bästa av det. Enjoy the ride!

Men Sverige har också ”stretchat” sig. Studier visar att elever födda i framför allt Asien och Afrika inte alls klarar sig så bra i svensk skola, vilket ju är naturligt om man bara hinner gå några få år i svensk skola (http://fof.se/tidning/2014/7/artikel/skolans-vaxande-kunskapsklyftor). Sverige är ett av de länder som har störst kunskapsklyftor mellan invandrade och infödda elever. Det vore intressant att undersöka om förändrad syn på kunskap i svensk skola påverkar möjligheten för en pojke eller flicka från ett afrikanskt muslimskt land att lyckas i skolan. Deras kulturella värderingar ligger i nedre vänstra fjärdedelen på Welzel-Ingelharts kulturella karta, Sverige ligger i det extrema övre högra hörnet.

Jag har själv många gånger sett kulturella krockar när det gäller undervisning av elever med invandrarbakgrund. Många vill ha en helt annan, katederstyrd, undervisning än det vår läroplan föreskriver. Det är inte lätt att hantera som lärare. Som en illustration kan jag återberätta vad Bodil Jönsson sa en gång på en föreläsning. Hon tänkte tillbaka på sin egen skolgång när internet kom. Tänk om de som gick i grundskola på 50-talet hade haft datorer och sökt efter svar på internet. Men då slogs hon av tanken att fram till 70-talet fick eleverna i svensk skola inte ställa frågor. Det var läraren som talade om vad som skulle läras in, och det var läraren som ställde frågorna som eleverna skulle lära sig svaren på. Det fanns ett rätt svar på varje fråga, till skillnad från i dag, när man hittar tusen svar på varje fråga, även om den ”fakta” man hittar inte alls behöver vara korrekt. Läraren får alltså en helt annan roll nu än för 25-40 år sedan, dvs det tidsspann som en lärarkarriär ofta sträcker sig..

2. Skolans styrning, ekonomiskt och kompetensmässigt

Vad behöver vi förändra i svensk skola, då? Lärar- och rektorsutbildningarna måste få en starkare styrning. Vi får inte ha lokala kurser inom gymnasieskolan, vilket är bra eftersom det ledde till en enorm spretighet. Varför har då lärar- och rektorsprogram lokala kurser i stället för statliga, med ett tydligt styrt innehåll som är kopplat till läroplanen och det man behöver kunna som lärare? Att vara så slapphänt är oansvarigt! Planering, bedömning och betygssättning är områden som nyutexaminerade lärare behöver stor hjälp med när de kommer ut i arbetslivet, men ofta inte får under utbildningen. Ska staten lita på att huvudmän och skolor har tid att ge de nya lärarna den kompetensen? Är det inte bättre att ge lärarstuderande mer av det de behöver redan under utbildningstiden? Det finns också alldeles för många lärosäten i dag i Sverige för att man ska kunna upprätthålla en tillräckligt hög akademisk nivå. Men regionalpolitik är kanske viktigare än svensk skolpolitik, vad vet jag.

Därför behövs det dels statliga kursplaner för lärar- och rektorsutbildningar. Det behövs också statlig fortbildning för skolans personalgrupper. Många hävdar, jag är en av dem, att läroplanerna från 1994 ännu inte är implementerade i svensk skola. Man introducerade dem från statens sida, men man gjorde inga ansträngningar att införa, implementera eller institutionalisera dem. Det blev bara ett ”Varsågod, här är en ny läroplan”. Samma sak med den nya betygsskalan och de nya kunskapskraven. Så mycket ångest över hur man ska tolka dem som det har inneburit. Så mycket stress hos både elever och lärare det har inneburit att införa nya kursplaner 2011, utan att ge tid för att sätta sig in i dem. Det är som att byta ut motorerna på ett flygplan medan man är uppe i luften. Vid stora förändringar borde staten skjuta till medel så att man kan genomföra förändringarna på riktigt, inte bara som tomma ord. De som skadas mest av dagens system är elever och lärare, och i båda grupperna är det många som hoppar av eller går in i väggen. Jag tror att statens nonchalanta förhållningssätt kring förändringar starkt bidrar till detta.

Staten måste styra mer genom att ge kontinuerlig fortbildning. Vid en ny kursplan eller läroplan får man helt enkelt beordra in lärare under några dagar på t.ex. sommarlovet, och betala dem duktigt med övertid. Man måste också ställa kvar på att skolans personal följer läroplanen och andra styrdokukment. Om man inte följer den får man en varning och möjlighet till relevant fortbildning. Om man sedan inte ändrar beteende mister man sin legitimation, helt enkelt.

Slutligen måste statens pengar gå direkt till skolorna, utan att passera kommunen eller annan huvudman. I dag hyvlar man från huvudmännens sida av pengar till annat. Vi ska göra samma uppdrag för mindre pengar, och dessutom ska vi göra andra uppdrag också, finansierade med de pengar man tagit av från elevpengen. Om en huvudman vill att skolan också ska genomföra olika typer av projekt som inte finns med i läroplansuppdraget som staten ger pengar till, ja då måste man också skjuta till extra medel. Obligatorisk fruktstund inom förskolan? Javisst, men ge oss pengar till det. Du som rektor ska marknadsföra kommunen/regionen! Javisst, men se till att finansiera det så att det inte tas från skolpengen.

3. Skolans innehåll

Skolkommissionen har en tanke kring att formulera några få, stora punkter som eleverna ska kunna vid vissa brytpunkter under skolgången; efter förskolan, efter tredje klass osv. Det låter alldeles utmärkt! Dels skulle vi kunna slippa dagens stoffträngsel (vi betalar en trängselavgift i dag, och det är sjunkande resultat i PISA-undersökningen), dels skulle lärare kunna få större frihet att lägga upp undervisningen utifrån deras och elevernas intressen. En egenskap som utmärker skickliga lärare är engagemang i bl.a. ämnet. Om eleverna ska lära sig om konflikters orsaker är det, enligt min uppfattning, bättre att man fokuserar på en eller två konflikter och gå på djupet med dem. Då kan eleverna ganska lätt förstå även andra konflikter. Om de ska studera ett stort antal konflikter kommer de troligen inte att förstå mekanismerna bakom, och får bara ytliga kunskaper. Skolverkets GD Anna Ekström sa på Nordiska skolledarkongressen i mars 2016 att man kanske skulle låta kursplanerna vara föremål för ständig utvärdering så att de kan ändras vid behov utan att det blir så dramatiskt. Systematiskt kvalitetsarbete, med andra ord. En synnerligen god idé!

När det gäller centralt innehåll och målen för årskurs nio i svenska saknar jag att eleverna får träna på att använda språket som ett sätt att resonera mer och mer vetenskapligt. Jag skulle också vilja att man i princip stryker att de ska kunna skriva berättande texter. Jag förstår inte syftet, ärligt talat. Och då ska man ha i minnet att jag skrivit i hela mitt liv, älskade uppsatsskrivning och har skrivit många berättande texter. Men bara för att jag gillar det betyder det ju inte att eleverna har särskilt mycket nytta av att kunna skriva berättelser. Vi märker på gymnasiet att eleverna ofta inte klarar av att skriva referat, inte vet hur man skriver ”vetenskapligt”, har svårt för att plocka ut fakta och jämföra, kritiskt granska etc. Och det är alltså inte lärarnas fel, det är min uppfattning att kursplanen till viss del innehåller fel saker. När eleverna kommer till gymnasiet är de inte tillräckligt förberedda för att träna den retoriska arbetsprocessen, arbeta med, reflektera över och kritiskt granska texter och dessutom producera egna texter, inte heller arbeta med och lära sig muntlig och skriftlig kommunikation som behövs i arbetslivet och för vidare studier. Det är för stort glapp, och kraven på både lärare och elever blir så klart för stora då. Gymnasiets centrala innehåll för ämnet svenska skulle mycket väl kunna gälla även för grundskolan, med några tillägg.

I matematik menar jag att det stora problemet är att skolan ska ägna sig åt att räkna i stället för att ägna sig åt just matematik. Eleverna får inte etablerat taluppfattning och begrepp innan de ska börja räkna, utan får i stället sida upp och sida ner med algoritmer. Det senare börjar försvinna mer och mer, men matematiken får helt enkelt inte plats inom matematiken, räknandet tränger ut den. De många asiatiska länderna som lyckas bra i matematik arbetar utifrån att eleverna först får brottas med de matematiska problemen och begreppen, oftast i grupp. Först därefter presenteras olika matematiska sätt att lösa de problem de arbetat med. Självklart är det så att mottagligheten för att lära sig matematik är bättre om man först får bearbeta stoffet, utsätts för en kognitiv dissonans, som gör att man måste tänka, och tänka rejält.

Wynne Harlen föreslår en lista med tio ”big ideas” som kan vara fokus för undervisningen inom naturvetenskapen från förskola till gymnasium. Det är en strålande idé! Exempel på dessa tio är att all materia i universum består av mycket små partiklar, att mångfalden i naturen är en följd av evolutionen samt kunskap om sammansättningen av Jorden och atmosfären och hur alla processer däremellan fungerar.

Kanske är det så att vi skulle skrota ämnen och i stället se områden som eleverna behöver studera för att lära sig ”de stora” begreppen. Kanske vi ska ta efter International Baccalaureates, IB, koncepttankar. Deras “concept” är “big ideas that have relevance within specific disciplines and across subject areas. MYP students use concepts as a vehicle to inquire into issues and ideas of personal, local and global significance and examine knowledge holistically”. IB vill utveckla undersökande, kunniga och omtänksamma unga människor som är motiverade att lyckas. De har också strukturerade modeller för hur man gör detta i praktiken, och de vägleder också elever i hur de ska skriva för att kunna reflektera och tänka, vilket jag tror är av avgörande betydelse om man ska lära sig det. Den koden är det få som knäcker på egen hand, det måste skolan hjälpa dem med.

Att skriva in i kursplanerna att alla lärare ska arbeta språkutvecklande är också ett tillägg jag skulle vilja göra. Och självklart att vi återgår till ämnesbetyg i stället för kursbetyg på gymnasiet. Läs bara den här kloka insändaren från två elever på Polhemskolan i Lund: http://www.sydsvenskan.se/asikter/i-stallet-for-att-lara-for-laxforhoren-och-proven-borde-vi-lara-for-livet/

Så Heja Skolkommissionen, Heja politiker som vågar ta modiga beslut och Heja svensk skola. Vi är väldigt bra, nu ska vi bli ännu bättre!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: