En ryttare, en elefant, många vägar

23 mars 2014

Den bästa bok jag läst om förändring sedan Ledning och förståelse (Sandberg & Targama 1998) är Switch (Byt spår på svenska) av bröderna Dan och Chip Heath (2011). De använder sig av Jonathan Haidts liknelse om ryttaren och elefanten för att förklara hur man kan se till att förändringar sker − eller varför de inte gör det. Här finns också klara kopplingar till Daniel Kahnemans (2011) förklaringar kring vårt tänkande, nämligen det snabba, automatiska system 1 (elefanten) och det mödosamma, ”intellektuella” system 2 (ryttaren).

Jag ska kortfattat försöka förklara ryttaren/elefanten/vägen-liknelsen, och sedan koppla det till matematikundervisning. (Detta skriver jag för att ge din ryttare kraft att hålla elefanten kvar på vägen, du kommer snart att förstå vad jag menar.) Så här menar man: Ryttaren är den som styr elefanten, men ryttaren har begränsad uthållighet och styrka. Om elefanten vill vika av från vägen har ryttaren mycket lite att sätta emot. Så om jag har bestämt mig för (ryttaren) att inte äta några godsaker (som elefanten gärna vill, hans sötsug är stort!) på jobbet och möts av att någon lämnat kvar småkakor efter gårdagens föräldramöte kommer ryttaren att tänka ”Åh, nej, vi ska inte ta en kaka!” och elefanten tänker ”Men … men …”. Vid tiofikat bjuder någon på tårta, eftersom han blivit morfar. ”Nej!” säger ryttaren och elefanten tittar trånande efter tårtan och tänker ”Men den ser så god ut!” Ryttaren vinner dock och håller elefanten kvar på den smala, godisfria vägen. Vid lunch samma sak (”Nej!” ”Men …”) och eftermiddagsfikat (”Absolut inte! Nu har vi klarat oss hela dagen!” ”Men, den ser så god ut och jag är så sugen!”). Glad i hågen efter att ha undvikit godis hela dagen slappnar ryttaren av och när vi kommer till stationen styr elefanten helt enkelt stegen in till Pressbyrån och köper tre chokladbitar. ”Men vi skulle ju inte …” säger ryttaren och drar i tyglarna. Elefanten säger ”Nu har jag varit så duktig hela dagen!” och ryttaren tänker att imorgon, då ska vi inte äta något godis. En annan väg kunde varit att ta med något till jobbet, frukt eller lite russin och nötter, att äta i stället när elefantens sug kommer.

Känns det igen?

Om vi överför det här till matematikundervisning, så var min ryttare och elefant helt överens när det gällde matte. Matte är intressant och bra att kunna och bra betyg viktiga (ryttarens motivation). Matte är kul och jag klarar alla tal och uppgifter läraren ger mig, ibland med hjälp, men det är bara en kul utmaning (elefantens positiva känsla som håller honom kvar på vägen). Vägen består av saker som både ryttaren och elefanten gillar. Det är bevis hit och kluriga uppgifter dit. Vad har min kluriga mattelärare tänkt ut till oss i dag? Och den där känslan av att skåda in i matematikens underbart vackra värld, att få se skönheten i hur derivata leder en in i ett rum man inte visste fanns, men som när man väl kliver in i det plötsligt är oerhört självklart, och man fattar inte att man klarat sig utan den förståelsen tidigare. ”Mer, ge mig mer!” skriker både elefant och ryttaren, så det gör både mattelärare och matteböcker och skapar en lustfylld väg att fortsätta trampa.

Men om ryttaren inte är intresserad av matematik, då? Om elefanten ser hur många andra vägar som helst som är roligare att ta? Ryttarens vanligaste fråga till läraren (eller föräldern som tjatar på hen att göra en matematikläxa ingen av dem kan eller fattar) är: ”Vad ska jag ha det här till?” eller ”Varför ska jag kunna detta?” Ryttaren kan motivera sig en kort stund med att det är viktigt att få bra betyg, men ryttaren är som bekant inte särskilt uthållig. Och om ryttaren inte ens vill vara uthållig går det naturligtvis som det gör med elefanten, som har en grundmurad känsla av att matematik är tråkigt, för han har aldrig fattat, aldrig tyckt att det var kul, och aldrig haft en känsla av att lyckas. Noll känsla av sammanhang, alltså. Så när elefanten vill ta en annan väg säger ryttaren ”Jajamän, vi gör något annat!”

Och med tanke på hur vägen ser ut är det inte konstigt att de avviker från den. Lärobokens kapitel kring derivata inleds med 20 sidor bevis och övningar på det. (”Vad ska jag ha detta till?” ”Det får du se sedan.” eller Don’t Bore Us, Get to the Chorus! Som Roxettes Greatest Hits-platta heter.) Notera att detta med att inleda med bevis är ett jättebra upplägg för en motiverad ryttare och elefant, men inte för den som skolan inte lyckats intressera för matematik. ”Men varför ska jag kunna derivata?” ”Det är bra om du ska bli mattelärare!” ”Men det ska jag inte!” ”Men det kan vara bra om du ska bli ingenjör …” ”Det ska jag inte!” ”… eller läsa nationalekonomi …” Och medan läraren pratar med ryttaren är elefanten redan någon helt annanstans. Redan Nisse Hellberg visste detta när han skrev Sikta på mitt hjärta: ”Du vill nå mig med fina ekvationer / Hur x och y ska ledas i bevis / Jag är trött på såna ambitioner / Och värjer mig på alla sätt och vis.” Skolan behöver inte vara rolig, men den måste däremot vara intressant. För eleven. Alla elever.

Det vore förmätet av mig att tala om hur man ska undervisa i matematik, inte minst eftersom jag arbetar på en skola med massor av väldigt duktiga mattelärare. Men det finns en del saker att fundera över när det gäller de elever som skolan inte lyckats motivera för matematiken.

Vägen först. Om du flippar klassrummet så att eleverna får sitta hemma och titta på genomgångarna, i stället för att värdefull lektionstid går åt till det, är det mycket mindre risk att de fastnar och väljer att göra något annat i stället. Då krävs det inte att de har en matematikkunnig person hemma som kan hjälpa till. De kan se om filmen med genomgången flera gånger i stället.
Ryttaren. Om du vid introduktionen av ett nytt moment inte börjar med att gå igenom alla bevis utan visar på konkreta användningsområden för det eleverna ska lära sig, är det troligare att de vill hålla sig kvar på vägen. Ryttaren behöver argument för att hålla sig själv alert och elefanten på rätt spår. Du blir hjälpryttare om du i stället för att ha genomgångarna på lektionerna använder lektionerna till det du som lärare är bäst på, det som är grunden i lärarprofessionen, nämligen att förklara, visa på samband och återkoppla (och som inte kan ersättas av elevers föräldrar, syskon eller andra om inte de också är lärare).
Elefanten. Om man inte fattar varför man gör fel tappar man sugen, och då kan du som lärare visa vägen och uppmuntra. Det går inte om eleverna tappar sugen hemma. Dessutom finns det i klassrummet ett antal elever som kan hjälpa varandra. Man kan följa flocken. Och om elefanten upplever att han lyckas är chansen mycket större att han inte ger upp och struntar i ryttaren och går sin egen väg.