Formativ återkoppling

18 mars 2013

En personlig sammanfattning av Embedded Formative Assessment – Dylan Wiliam, del II
Hur vet man då vad som pågår i klassrummet?
Enligt Dylan Wiliam finns det bara två anledningar för läraren att ställa frågor i klassrummet. En är att få eleverna att börja tänka, den andra är för att ta reda på vad som bör vara nästa steg i undervisningen. Han visar på många exempel på klassrumstekniker som får eleverna att engagera sig hela tiden, och ett bra sätt att tillåta eleverna att vara passiva är när läraren bara ger ordet till den som räcker upp handen. Eleverna räcker alltså inte upp händerna, ”no hands up”. Då blir det svårt som elev att gömma sig, slippa undan frågor, genom att inte räcka upp handen. Det finns exempel hur man kan fördela ordet med glasspinnar med elevernas namn på som man kan dra ur en hatt, appar som gör samma sak etc, men grunden är att elever inte ska kunna undvika att vara delaktiga, för vi vet att engagemang leder till lärande. Så prova att använda dig av ”no hands up”, förutom om en elev vill ställa en fråga.
Wiliam refererar till metoden ställ en fråga – pausa – dela ut frågan – bolla frågan vidare. (På engelska är det mycket snärtigare, pose – pause – pounce – bounce.) Läraren ställer en fråga (pose). Tiden en lärare låter en fråga hänga obesvarad (pause) i genomsnitt är 0,9 sekunder. Normalt är 3 sekunder en bra väntetid. Pausen är till för att även elever som behöver tänka efter ska få en chans att svara. Sedan får en elev, vilken som helst eller en vars namn drogs ur hatten eller appen, svara på frågan (pounce). En annan elev (bounce) får reflektera över den första elevens svar. Eleverna är aktiva och engagerade, för det är ju de som ska lära sig och det gör man genom att vara aktiv, inte passiv.
Att ställa frågor på rätt sätt är också ett knep. I stället för att ställa ja-nej-frågor, som Är en kvadrat en trapetsoid? frågan man Varför är en kvadrat en trapetsoid? eller Varför är kol inte en metall? eller Varför är être ett verb?
Ett sätt som kan verka barnsligt är att läraren kan ha koll på vilka elever som hänger med i en genomgång genom att eleverna får ha trafikljusmuggar på sin bänk. Grönt = jag fattar, gult = det går för fort och rött = jag förstår inte. Då kan läraren anpassa sitt tempo, dvs. agera formativt utifrån den återkoppling eleverna ger. Om en elev har en grön mugg uppe kan han eller hon riskera att få tala om för de andra hur det hänger ihop, så ärlighet vara längst. Sedan kan läraren också gruppera snabbt efter muggarna. Alla röda får lärarens hjälp i en egen grupp, de gröna hjälper de gula som inte riktigt hängt med, och de gula kollar så att de gröna verkligen fattat. På så sätt kan alla lever bli engagerade.
Flervalsfrågor
En lärare har ju inte tid för att alltid och under varje lektion kolla med varje individ hur det går för honom eller henne. Individualisering på den nivån är en utopi. Flervalsfrågor kan vara ett sätt att fixa det i alla fall.
Jag ska inte gå in på detaljer, men det finns ett långt och givande avsnitt kring hur man kan formulera flervalsfrågor så att läraren faktiskt kan få en formativ återkoppling från både enskilda elever och hela klasser. Det gäller bara att vara klurig när man formulerar frågorna, och en spännande lärarkonferens kunde faktiskt vara att i grupp formulera bra frågor, och att sedan tävla i att försöka knäcka den andra gruppens frågor och hitta deras svagheter och styrkor.
Man kan ställa flervalsfrågor som är diagnostiska, men också de som är utgångspunkt för diskussion; det beror på hur de är formulerade. Detta finns utförligt beskrivet i boken, så jag nämner det bara i förbifarten, men en titt rekommenderas varmt. För att locka: Vad kan du få ut av att ställa frågan Vilket är den bästa regeln för att beskriva talserien 3, 7, 11, 15, 19, … av a) n+4, b) 3+n, c) 4n-1 eller d) 4n+3?
Om du använder bra flervalsfrågor på ett klokt sätt kan du forma din lektion utifrån elevernas behov, som du kan mäta just där och då, i klassrummet, på några få sekunder. Tala om formativ återkoppling – till dig som lärare! Eleverna får vara med och påverka, vilket kan betraktas som en del av elevinflytandet.
Kvaliteter på återkopplingen
Utan att gå in på detaljer, relevanta forskningsresultat finns redogjorda för och förklarade i boken, så ska återkoppling gå ut på att eleven ska förstå att lärandeprocessen är upp till var och en och att det handlar om att jobba för kunskapen. Ny kunskap kommer inte av sig själv (vilket man kan tro om man får återkopplingen att man ”är smart”, då fixar det ju sig av sig självt nästa gång), utan man måste arbeta för den. Det är inte yttre faktorer (”Läraren gillar inte mig, det är därför jag fick dåligt resultat”, eller ”Jag hade otur med frågorna!”) som avgör om man lär sig eller inte (även om en duktig lärare alltså lär ut bättre, men det är ju inte påverkbart för eleven). Varje elev måste alltså tänka ”Det är upp till mig, och jag kan göra något åt det!” Det är lärarens uppgift att få eleven att tänka så.
Formativ återkoppling fungerar bara om eleven använder informationen för att förbättra sin prestation. Återkoppling i stil med att tala om för en komiker som inte är så framgångsrik att ”vara roligare” leder ju inte framåt. Formativ återkoppling ska innehålla ett recept för fortsatta, framtida handlingar. Ge aldrig återkoppling som handlar om hur någon är, bara om vad han eller hon gör. Messi är en fantastisk fotbollsspelare, men det är på grund av vad han gör på fotbollsplanen som vi hyllar honom. Den dagen han bara ställer sig orörlig på planen kommer han inte att vara så fantastisk längre.
Och som nämnts tidigare: sätter du betyg på uppgifter eleven gjort så kommer lärandet att drabbas negativt; det bara är så enligt väldigt samstämmiga forskningsresultat.
Jag måste också lyfta in flipped classroom här, eftersom det är ett sätt att låta eleverna förbereda sig hemma så att de kan få återkoppling av läraren i skolan. Det är ju det som ska vara lärarens yrkesspecifika kompetens, att hjälpa eleven att lära. Föreläsa är det många som kan göra, men föreläsningar passiviserar ofta, så att göra det i klassrummet är ett oerhört resursslöseri och slöseri med lärarnas kompetens.
Självstyrt lärande
Jag inledde med att skriva om att vi vuxna oftast vet hur vi ska lära oss nya saker. Vi kan själva styra och reglera vårt lärande. Om jag ska lära mig spanska så kan jag göra det hyggligt genom att skaffa en nybörjarbok med tillhörande CD. Om jag fastnar kan jag gå till CD:n för att lyssna, eller så lyssnar jag i min mp3-spelare, och slår i gloslistan, eller så gör jag på ett annat sätt när jag fastnar. Poängen är att jag vet hur jag ska bära mig åt. Det har jag lärt mig i skolan av duktiga lärare, och det måste vara målet för varje skola att varje elev ska nå det målet senast under gymnasietiden.
Motivation bör betraktas som matchningen av rätt utmaning till rätt förmåga, och inte som ibland ett ”problem” mellan lärare och elev. Se inte motivation som en orsak, utan som ett resultat av en väl avvägd balans mellan förmåga och utmaning. Det är ofta lättare att hitta det själv om man lärt sig styra sitt eget lärande. Då hittar man lagom svåra utmaningar på egen hand.
Till slut
Ingen kan vara bra på allting samtidigt, och för att träna måste man ta ett steg i taget. Välj ett område av följande fem som ditt utvecklingsområde, och låt sedan lärandet ta tid, se steg 2.
1. Låt eleverna få ta del av och förstå kursmålen och kriterierna.
2. Kunskap och förmåga kommer stegvis, och för alla.
3. Gör det svårare för elever att jämföra sig med varandra, låt dem i stället fokusera på den egna utvecklingen.
4. Se till all återkoppling är framåtriktad (ett läkarutlåtande, inte en obduktion).
5. Lär eleverna att lära självstyrt.
Så fundera på vilken av punkterna du vill börja med, välj en direkt åtgärd du vill prova, och börja gärna redan imorgon. För vad är det som hindrar dig?

Annonser