Formativ återkoppling

26 februari 2013

En personlig sammanfattning av Embedded Formative Assessment – Dylan Wiliam, del I
Boken handlar om återkoppling och åter återkoppling. Vilken återkoppling ger läraren till eleven (eller skolledaren till läraren, för den delen) och vilken återkoppling får läraren från eleven/eleverna? Vi måste sträva efter att all återkoppling leder till ökat lärande, hos eleven, hos läraren och hos skolledaren. All annan återkoppling är bortkastad! Allt detta enligt forskning som Dylan Wiliam refererar till i boken Embedded Formative Assessment.
Det är en mycket läsvärd bok; den är insatt, väl underbyggd med fakta och forskningsresultat, full av praktiska exempel – och med en gnutta humor inkastad här och där. Och kanske viktigast av allt: Wiliam vågar ta ställning för det han är övertygad om!
Lärarens viktiga roll
Läraren spelar oerhört stor roll för elevens lärande. En expertlärare (Wiliams benämning) på området lär ut upp till fyra gånger så mycket på samma tid som den minst effektiva läraren. Det finns studier som visar att vuxnas inkomst kan skilja sig markant beroende på vilken lärare man hade i skolan (http://obs.rc.fas.harvard.edu/chetty/value_added.pdf).
Det viktigaste är att läraren lär eleven att lära, att på egen hand kunna fortsätta sitt lärande, även när läraren inte är där. Serietestrippen Tiger där en av killarna säger att han lärt hunden att vissla är en klassiker vid det här laget. ”Men jag hör inte att han visslar!” ”Nej, jag säger inte att han lärt sig, bara att jag lärt honom.”
Jag tror att de flesta av oss vet hur vi ska bära oss åt för att lära oss ett nytt språk, att lära oss hur en ny DVD-spelare ska programmeras, eller hur vi ska ta reda på mer om en konstnärs verk. Vi har lärt oss lära oss själva. Detta är lärarens viktigaste uppgift gentemot sina elever, och det för lärarkåren yrkesspecifika.
Vissa elever kan redan lära sig själva; de har knäckt skolkoden. Kanske har de föräldrar som är lärare, kanske är de ”skolsmarta”. Lärare som arbetar formativt hjälper alla elever att bli bättre, men tydligast blir förändringen för de elever som presterat sämst tidigare. Det är alltså inte elevens kvalitet det hänger på, utan lärarens.
Den formativa återkopplingens kärna
Det finns, om man skalar bort allt annat, tre grundläggande beståndsdelar i formativ återkoppling. Återkopplingen ska informera mig om
1. Var är jag nu? (Vad kan jag redan?)
2. Vart ska jag? (Vad ska jag lära mig?)
3. Hur tar jag mig dit? (Hur kan jag lära mig det?)
Plocka bort vilken som helst av dessa tre, och de andra två haltar. Om jag inte vet vart jag ska, då spelar det ju ingen roll hur jag än försöker ta mig dit; jag vet ändå inte om jag är framme. Eller för att citera Lewis Carrolls Alice i Underlandet.
Alice frågar katten:
– Vill du vara snäll och tala om för mig hur jag ska gå för att komma härifrån!
– Det beror mycket på vart du ska, svarade katten.
– Det betyder inte så mycket vart, sade Alice.
– Då kvittar det åt vilket håll du går, sade katten.
Om jag inte vet var jag befinner mig kunskapsmässigt ger jag kanske upp för att jag tror att jag är så långt från målet att jag aldrig når dit, eller kanske tror att jag redan befinner mig där och slutar anstränga mig av den anledningen. Föreställ dig att du ska hoppa höjdhopp i en kolmörk sal utan ribba. Känns det motiverande när vi andra ropar ”Hoppa nu då!”? Skulle du vara säker på vad du skulle göra?
Det jag skulle vilja se på varje whiteboard i varje klassrum jag besöker är att målen med dagens lektion står uppskrivna på tavlan eller visas på annat sätt. Fundera annars över vad Hattie menar med att ”eleverna verkar komma till skolan för att se lärarna arbeta” eller se Monty Python-sketchen ”100 m för folk utan lokalsinne”.
Ett konkret tips för att eleverna ska sätta sig in i kriterierna och kursmålen är att låta dem skriva inläsningsuppgifter till kommande prov, skapa egna mattetal etc. Då visar de verkligen om de förstått eller inte vad kursen går ut på.
Bra och mindre bra återkoppling
Vilken återkoppling leder då till lärande? Och lika viktigt: Vilken återkoppling leder inte till lärande?
Återkopplingen måste leda lärandet framåt. Informationen som ges måste kunna användas av eleven för att förbättra prestationen, eller för att få eleven att tänka på rätt saker, dvs inte tänka ”Det var det dummaste jag hört!” eller ”Jag fattar ingenting; jag skiter i detta!”. Den ska leda till mer lärande. Då finns det, enligt Wiliam, tre nyckelkvaliteter i återkopplingen.
1. Återkopplingen ska ge mer arbete åt inläraren än åt läraren. Det är eleven som ska reflektera vidare och lära sig, inte läraren som ska sitta med en hög papper som ska gås igenom.
2. Återkopplingen måste vara fokuserad. ”Less is more” i det här fallet. Wiliam pratar ofta om ”två stjärnor och en önskan” (”two stars and a wish”). Ös inte över eleven en mängd återkoppling, utan hjälp eleven genom att sortera ut det viktigaste. Det är läraren som är proffset här, som ska kunna tala om hur eleven ska kunna gå vidare för att lära sig mer.
3. Återkopplingen ska relatera till målen med kursen eller avsnittet, inget annat. Det kan vara till den matris du använder, betygskriterierna, målen med kursen, men inget som inte är kommunicerat till eleven i förväg. Detta förutsätter naturligtvis att du går igenom kursmålen och kriterierna med dina elever.
Boken tar upp många konkreta exempel på hur man kan ge återkoppling. Jag ska bara återge ett här, och det är matteläraren som efter ett övningsprov inför ett större prov samlade in proven, men i stället för att själv rätta dem så gav hon nästa lektion tillbaka proven med uppgift till eleverna att i grupper om fyra granska proven och komma fram till vilken lösning som var den bästa på respektive uppgift.
Återkoppling som är direkt kontraproduktiv, dvs skadlig för lärandet, är att ge eleverna summativ återkoppling innan betyget är satt. Att sätta betyg eller betygsliknande omdömen är, visar forskningen på ett väldigt entydigt sätt, ett bra sätt att ta död på intresset för fortsatt ansträngning, oavsett vilket ”betyg” eleven fått. En elev som fått ett dåligt besked lägger av, om du har fått ett högt omdöme kan du också lägga av. Dessutom struntar man i resten av återkopplingen läraren ger. De som misslyckats har ingen lust att läsa mer kritik, de som lyckats behöver inte återkopplingen för sitt lärande.
Man har undersökt vad som händer om elever får både betyg och formativ återkoppling på en uppgift. En elev tittar i första hand på sitt eget ”betyg. Vad gör eleven sedan? Jo, kollar vad de andra eleverna fått. Den formativa återkopplingen ignoreras. Så om du som lärare betygsätter uppgifter dina elever gjort kan du lika gärna bespara dig besväret med att skriva återkoppling, för det är bortkastat arbete.
Att däremot låta eleverna diskutera i grupp vad kriterierna i t.ex. en matris innebär för uppgiften de har fått är väldigt givande. I boken finns exempel på hur man kan klargöra kriterier så att de blir förståeliga för eleverna.
Återkoppling måste också ges under resans gång. Till eleven för att veta att han/hon är på rätt väg, och till läraren för att veta att det är rätt undervisning som ges, eller om justeringar behöver göras.