Raka dig!

01 oktober 2012

Blink – The Power of Thinking without Thinking Malcolm Gladwell

Malcolm Gladwell har skrivit om att vi “vet” saker utan att veta varför vi vet. Det handlar om en kunskap vi bär med oss, men kan också handla om att vi har omedvetna förutfattade meningar som styr våra val. Vi kan också utsättas för priming (s.k. implicit minne), en psykologisk term för att saker vi just upplevt omedvetet stannar kvar i minnet och påverkar det vi gör efteråt.

Som exempel på det förstnämnda tar han bl.a. upp varför några konstkännare omedelbart såg att en staty var en förfalskning; de kände det på sig, och de visade sig ha rätt. Andra experter hade efter många tester och granskningar intygat att den var äkta. Experterna hade, visade det sig, fel p.g.a. att de hade för mycket, men felaktig, information.

Ett annat exempel i samma anda är Goldmans algoritm. Goldman studerade ett antal fall där patienter kommit till akuten med befarade hjärtproblem. Efter några års studier kom han fram till att man bara behövde kolla fyra faktorer för att avgöra om en person hade fått en hjärtattack: EKG, blodtryck, vätska i lungorna och instabil angina (vad nu det är, men låt doktorn avgöra det). Alla andra symptom eller faktorer man tidigare vägde in (om patienten röker, ålder, vikt etc) blev till träd som skymde skogen.

Gladwell har också ett intressant exempel där amerikanska krigsmakten iscensatte ett avancerat krigsspel i Pentagon. Det blå laget (gissa vilka de var!) hade information så att det blev över, däremot inte så att det räckte. Eller tvärt om: Det räckte alldeles för mycket, nämligen så till den milda grad att de inte kunde förutse när det röda laget hittade oortodoxa lösningar. Man hade redan bestämt hur krigsspelet skulle sluta, så de blev ganska paffa när det röda laget, med knappt någon information alls, sopade mattan med de blå. Då bestämde spelledningen att man skulle börja om från början och att det röda laget bara fick göra som det blå laget sa att de skulle göra. Då vann – hör och häpna! – det blå laget. Det man tränat på var att en stormakt skulle gå in och störta en diktator i ett litet land och därefter införa demokrati. Nu när det blå laget vunnit visste man precis hur man skulle göra – och sedan invaderade man Irak. Så kan de gå och vad kan man lära sig av det?

Den andra infallsvinkeln Gladwell tar är alltså priming, att göra det som trollkarlar oftast gör, nämligen att lura oss att titta åt ett visst håll. Ett exempel är ett gäng elever som får fundera över hur det är att vara professor strax innan de ska skriva ett test, jämfört med en annan grupp som får fundera över hur det är att vara fotbollshuligan. Eleverna har samma kunskaper, men de som primas att tänka på att vara framgångsrik inom utbildningsområdet fick 30 % bättre resultat på testet! (Hattie och andra tjatar om att lärare måste visa att de tror att elever kommer att klara av att lära sig, vilket alltså pekar i precis samma riktning.)

Liknande exempel finns på hur färgade elever gör sämre ifrån sig om de på proven ska kryssa i vilken ”ras” de tillhör. De blir primade att tänka ”förlorare”, helt enkelt, för det ligger implicit i det amerikanska systemet. De fick bara hälften så många rätt som de färgade elever som inte fick frågan. (Gladwell, som själv är hälften färgad, har testat sina fördomar och är negativt inställd till svarta; han är primad på det viset, helt enkelt.)

Vi är alla mer eller mindre starkt primade, tänk bara på alla tankar som dyker upp vid ord som svensk, dansk, tysk eller arab. Testa ditt eget implicita minne på https://implicit.harvard.edu/implicit/ och förbluffa dig själv. Det tar bara ca en kvart om du gör ett test. Det är väl använd tid, jag lovar.

Både primningen/det implicita minnet och för mycket information är något som, i alla fall enligt min uppfattning, påverkar våra bedömningar. Det gäller både våra bedömningar som lärare av elever inför betygssättning, men också chefers bedömning av personalen när det gäller att sätta lön och att prata om fortsatt utveckling inom yrkesrollen. Ett sätt att försöka minimera detta undermedvetna tyckande är att formulera så precisa kriterier som möjligt av vad det är vi tänker bedöma.

Jag minns ett samtal med en mycket duktig ung lärare för några år sedan. Hon var inte så van vid att läsa betygskriterier, ganska nyutbildad som hon var. Hon var lite bekymrad efter ett nationellt prov i Svenska B för hon tyckte inte att eleverna skrev tillräckligt ”litterärt” för att kunna få VG eller MVG. Jag bad henne visa var i betygskriterierna det stod att eleverna skulle skriva litterärt för de högre betygsstegen. Det finns naturligtvis inte, men kulturen bland svensklärarna, och som hon hade anammat, var att eleverna skulle skriva litterärt. En priming, helt enkelt. Läraren kunde sätta mer korrekta betyg när hon rensade bort ovidkommande saker och i stället följa betygskriterierna. Jag har också råkat ut för en tysklärare som ”självklart” satte betyg utifrån glosproven, ”det måste man”, trots att det inte stod en bokstav om det i skolans betygskriterier.

Att beskriva med kriterier är att tala om vad eleverna ska lära sig och vad vi ska bedöma deras prestationer utifrån, men det är faktiskt också att tala om vad vi inte ska sätta betyg utifrån. En slags bedömningsmässig variant av Ockhams rakkniv: Raka bort alla onödiga antaganden (argument) så att du kan bedöma utifrån det du ska, inte något annat.

Och hoppas på att läkarna gör likadant om du kommer in på akuten med hjärtinfarkt. Eller när vi anställer människor. Eller de som dömer i domstolarna. (För samma narkotikabrott i USA är det 57 (ja, femtiosju!) gånger så stor risk för en färgad att få ett fängelsestraff som för en ”vit”.)

Så nästa gång du ska göra en bedömning: Raka dig först! Och ge varje elev känslan av att han eller hon kan klara av kursen. Förväntan är ju en mycket stark priming.

Henry Ford, han som byggde bilar du vet, sa en gång att ”Vissa tror att de kommer att klara av det de företar sig, andra tror att de inte kommer att klara av det. Oavsett vad de tror så brukar båda grupperna få rätt.”

Annonser