Hattie II: ”Eleverna verkar komma till skolan för att se lärarna arbeta”

Det är alltid kul att bli bekräftad, och Hattie lyfter i sin bok Visible learning for teachers fram att man måste skapa ett klimat där eleven – och läraren, naturligtvis – vågar göra ”fel”. Vi har ju i många år på Södervärn haft våra fem fel-blanketter. Ett positivt, omtänksamt och respektfullt klimat i klassrummet är en förutsättning för lärande, enligt Hattie. Det måste finnas ett visst mått av kontroll i bemärkelser trygghet att lära, alltså att det också är tillåtet att ställa ”dumma frågor” eller att erkänna att man inte förstått. Om det finns en känsla av respekt och en känsla av att ”här kommer lärande att ske” så kommer det också att ske ett lärande.

Förväntningar är ett annat viktigt område, enligt Hatties studie. Lärare som har höga förväntningar har det oftast på alla elever. Föga förvånande är det också så att de elever som läraren har höga förväntningar på oftast lever upp till de förväntningarna, och samma sak gäller för låga förväntningar. Hattie skriver att vi måste bortse från vad vi tror är elevens förmågor och i stället söka efter bevis på att elever överträffar våra förväntningar. ”Var beredd på att bli överraskad!” Elever som har låga förväntningar på sina egna prestationer brukar, tyvärr, alltid få rätt. Då måste ju läraren och skolan sätta höga förväntningar. Vi måste fokusera på framgångar och själva processen i lärandet. Andra studier visar mycket tydligt att processfeedback, alltså i stil med ”det där gjorde du bra, du har gjort en bra arbetsinsats” leder till lärande och bättre resultat. Feedback som säger ”du är duktig” leder oftast bakåt. Man behöver ju inte anstränga sig om man är duktig, och utan ansträngning, utan en arbetsinsats, lär man sig ju inget nytt.

Vi måste alltså skilja på vad vi tror att en elev kan lära sig och vad han eller hon faktiskt kan lära sig, om vi bara låter honom eller henne för det första tro på att det går att utvecklas och lära, och för det andra visar på framstegen eleven gör och för det tredje berömmer processen i deras lärande och deras arbetsinsats. Vi måste alltså sluta acceptera eller sätta upp ursäkter för att inte lära. Alla kan lära sig mer! Utan undantag. Däremot gäller det att lägga ribban lagom högt. Enligt en undersökning måste du kunna ca 90 % av stoffet för att det ska vara en lagom utmaning att lära de nästa 10 procentenheterna upp till 100 %. Du måste stå på tionde stegpinnen för att kliva upp på den tionde. När det gäller läsning behöver du oftast känna till 95 %. (Fundera i det sammanhanget över vilka 90 % av kunskaper som dina elever har. Fundera över exempelvis en afghansk kvinna som gått max två år i skolan; vilka 90 % är det hon kan när staten kräver att hon ska lära sig svenska på kort tid och därefter träda in i det svenska arbetslivet och de svenska värderingarna om kvinnlig frigörelse.)

Om vi inte märker några särskilda framsteg i lärandet hos en viss elev är det viktigt att inte ge mer av samma, utan att prova något annat. Eller för att knyta an till den politiker som en gång lär ha sagt: ”Om argumenten tryter, höj rösten!”. Hattie har inte hittat något som helst stöd för att lärstilar har någon positiv effekt på lärandet. Däremot är det viktigt att ge utrymme för olika lärstrategier, och att testa vilka strategier som är framgångsrika för olika elever. Det är alltså inte så att en metod är ”rätt”, utan man behöver prova olika vägar. Det Hattie identifierar som mest framgångsrikt är att elever får jobba tillsammans kring att se samband och att göra djupare analyser/nå djupare kunskaper, att ge feedback kring de tydliga kriterier man har för vad som ska läras, alltså de konkretiserade kursmålen och att ge både ytlig kunskap, alltså fakta, och djupare kunskap, dvs analys och att se samband och att resonera kring nya situationer där ens kunskaper skulle kunna användas och tillämpas.

Du som lärare blir i så fall inte en ”utlärare”, utan en igångsättare och regissör av lärandet. Lärare i genomsnitt pratar tyvärr, enligt olika undersökningar, 70-80 % av lektionstiden. Förutom att det knappt leder till något lärande hos eleven, eftersom lärande kräver aktivitet, helst tillsammans med andra i dialog, så sänder det också signalen att läraren vet svaren och är den som ställer frågorna. Dessutom handlar frågorna oftast bara om ytkunskap eller kan besvaras med ja eller nej. Den genomsnittliga betänketiden för eleven är en sekund, och de som behöver mer tid att fundera får inte frågan, bara de som läraren redan vet kan svaret, för då flyter lektionen på smidigt, även om något lärande alltså inte sker. Vi vet att man lär sig mer om man själv får ställa frågorna och själv försöka komma fram till svaren. Varje elev måste bli sin egen lärare, med Hatties ord. Han skriver också att ”eleverna verkar komma till skolan för att se lärarna arbeta”.

En studie av Alexander (2008) har visat att ett klassrum med mycket dialog är en bra utgångspunkt för lärande. I det klassrummet ställer eleverna fler frågor än läraren och eleverna är aktiva i att svara på och diskutera olika lösningar på och idéer kring de frågorna. Lärandet är kollektivt (man gör uppgifter tillsammans), ömsesidigt (man lyssnar på varandras tankar och idéer), stödjande (man utforskar svar och möjligheter utan rädsla för negativa kommentarer), kumulativ (det bygger på ens egna och andras idéer) och målmedveten (läraren har en plan, har regisserat lärandet).

De tre nivåer av lärande man måste satsa på, du kan inte ta bort någon av dem om ett lärande ska ske, är ytkunskaper – alltså fakta som glosor, styrelseskick i Sveriges kommuner, de fyra räknesätten etc – för att kunna se och förstå samband, vilket i sin tur är en förutsättning för att kunna nå en djupare förståelse för ämnet eller området. Inte minst det senaste är ju viktigt om man ska känna sig motiverad för studierna. Naturligtvis är det ytterst lämpligt att här återkoppla till de konkretiserade målen med kursen eller temat eller just den lektionen, som jag skrev om i det förra avsnittet.

Avslutningsvis vill jag återigen nämna det Hattie mer eller mindre tjatar om: Det är helt avgörande att lärare samtalar om lärandefrågor. Dra nytta av att ni är ett stort gäng professionella lärare som ni kan stöta och blöta de här frågorna med. För detta krävs naturligtvis att kollegor och ledning kan lita på varandra. Därför till slut en liten checklista som Bryk och Schneider har skapat. Hur många av de fem punkterna tycker du att du kan bocka av på din skola?

1. Lärarna på skolan litar på varandra.
2. Det är tillåtet att prata om känslor, oro och frustration över andra lärare.
3. Lärare respekterar andra lärare som tar täten när det gäller skolutveckling.
4. Lärare respekterar de kollegor som är experter inom sitt område.
5. Lärare känner sig respekterade av andra lärare.

Stay tuned!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: