IG för Hägglunds förslag

22 november 2011

Jag brukar inte be om ursäkt, i alla fall inte i förväg, men här kommer det: ”Jag ber om ursäkt om någon tolkar detta utifrån ett politiskt perspektiv, och som riktat specifikt mot KD. Det är det inte, utan det riktar sig mot att politikerna lägger sig i lärarnas jobb.” Följande är en reaktion på en debattartikel som KD:s Göran Hägglund hade i DN härför leden. Du kan läsa artikel här: http://www.dn.se/debatt/skolan-ska-ha-tydliga-regler-i-ordning-och-uppforande

”Vi behöver ge våra barn och unga kunskap för hela livet, inte bara för arbetslivet” skiver KD:s partiordförande på DN debatt. Det låter ju vettigt. Problemet är det som kommer sedan. ”Lärare ska få beslagta mobiltelefoner, ge skriftliga varningar och utfärda kvarsittning. En elev som blir påkommen med att klottra på skolans egendom ska få lära sig hur det tvättas bort.”
Puh! Hägglund borde få som straff att tvätta bort sitt eget förslag. Och väljarna lär ju inte ge honom kvarsittning om han fortsätter i de tankebanorna.
Låt oss börja från början.
Skolforskare världen över är i stort sett överens om två saker som måste prägla undervisningen i skolan: förståelse och kreativitet. Jag har tagit del av mycket forskning och klokt tänkande inom området, men ingen forskare har, hör och häpna, någonsin nämnt varken ordning eller reda som framgångsfaktorer. Det är självklart att en lugn studiemiljö är bättre för inlärningen, men är vägen dit verkligen straff och tvång? Vad är det för värdegrund som ligger till grund för de åsikterna? De kan i varje fall inte kallas liberala!
Information är yta, kunskap ger ett djup, men förståelse innebär att du bemästrar ditt område och att du är beredd när nya frågeställningar och problem dyker upp. För att hantera dessa nya situationer behöver vi vara kreativa. Det krävs kreativitet för att lösa, eller i alla fall hantera, världens miljöproblem. Vi behöver kreativitet för att klara av att leva drägliga liv med ändliga resurser på vårt klot och för att anpassa oss till en accelererande globalisering. Det behövs kreativitet för att hantera och förhoppningsvis få ett slut på att vissa dömer människor utifrån hudfärg eller religion, eller till och med vilka de älskar.
Det behövs kreativitet för att leva i ett samhälle där information regnar över oss i skyfallsliknande mängder. Eftersittningar och beslagtagande av mobiltelefoner ser jag inte som rätt väg för att uppnå förståelse och kreativitet. Jag har inte hört talas om någon skolforskare heller som tycker det.
Ett annat tankefel, som tyvärr är så vanligt, är att politikerna har en vision om skolan – vilket är bra, det är deras uppgift – men sedan hoppar direkt till vad läraren ska göra i klassrummet. Det är som att endast ha en målvakt och en anfallare i ett fotbollslag, men ingen backlinje, inget mittfält och ingen tränare som drar upp taktiken. Målvakten, politikern, gör en lång utspark till anfallaren, läraren, som sedan förväntas skjuta mål på målvaktens order. Det funkar inte så i fotboll, och inte heller fungerar det att politikerna talar om för lärarna hur de ska bete sig i klassrummet. Det krävs mycket mer än så, och det är dessutom inte politikernas uppgift.
När politikernas vision är klar och förmedlad måste den förankras i en värdegrund på varje skola, ges uttryck i syn på lärande och kunskap och hur vi ska bete oss mot varandra. Därefter måste man organisera skolan efter visionen och värdegrunden. Det är rektors uppgift att göra det tillsammans med skolans personal. Sedan har läraren sitt beteendemönster utifrån det grundläggande arbetet och varje enskild handling har sedan sin grund i visionen och värdegrunden.
Att ge eftersittningar, lära veta hut och beslagta mobiltelefoner är inte förenliga med den värdegrund jag vill att min eller andra skolor ska ha. Det leder inte heller till bättre lärande eller kreativitet. Det synsätt Hägglund ger uttryck för grundar sig på en vision att våra barn och ungdomar ska lära sig lyda, göra som vi säger och inte tänka själva. Antitesen, alltså, till det världens skolforskare är eniga om är framtidens melodi. Hägglunds synsätt hade sitt bäst-före-datum redan på 60-talet. Du får själv fundera på vilket århundrade.
Förslaget blir, förhoppningsvis, inte verklighet, för förslaget om disciplinära straff har inget med varken framtid eller verklighet att göra.