Grupptänkande IV

26 oktober 2010

Recept för att motarbeta grupptänkande

Vad kan du göra för att motverka grupptänkande, då?
Ja, Granström och andra som från olika perspektiv och verksamheter pekar åt samma håll. Här är några viktiga punkter:

  • Lagarbete är det bästa sättet att organisera om man vill slippa grupptänkande, en hierarkisk organisation är sämre. (Till och med militären har sedan länge insett att folk inte gör ett bättre jobb bara för att man pekar med hela armen, tvärt om. Inte armén, armen!) Granström själv kom 1990 fram till att skolor med konsekvent lagarbetsorganisation når bättre arbetsresultat och har större trivsel bland personalen.
  • Uppgiftsstyrning är bättre än regelstyrning. Lös uppgiften hur ni vill (inom läroplanens och budgetens ramar, naturligtvis!) och på bästa sätt! (Lärarna på en skola är nästan samtliga högskoleutbildade och måste kunna ta ansvar utifrån det. Alla är, i mina ögon, kompetenta tills de bevisat motsatsen.)
    Uppgiftsstyrning gör arbetet mer begripligt, hanterbart och meningsfullt.
  • Utgå ifrån det professionella, inte det personliga. Ju närmre man kommer sig själv som person (lönefrågor, tjänstgöring etcetera), desto lättare är det att hamna i grupptänkande. Professionella frågor leder till större fokus på arbete. Troligen beror detta på att ju mer frågorna berör de inblandade själva desto större behov av att befria sig från ansvar.

Kreativa sammanträden

Granström redovisar följande fem nivåer av hur sammanträden kan fungera.

Nivå 1          Uttryckande; man kommer ingen vart, man yttrar sig bara.
Nivå 2          Teknisk; deltagarna i mötet tillämpar standardlösningar, anvisningar eller gör eller kommer med förslag på att göra som man alltid gjort
Nivå 3          Påhittig; man föreslår alternativ till gamla standardlösningar
Nivå 4          Nyskapande; introducerar nya och ovanliga synsätt.
Nivå 5          Förlösande; man samtalar insiktsfullt och integrerat, samt tolkar vad som hänt i gruppen.
Kan du identifiera var ni brukar befinna er på era möten?

Slutligen vill jag inte undanhålla er Granströms recept på hur man kan sabotera möten.

Hur man kan sabotera möten

  • Sabotera genom tystnad; säg inget över huvud taget.
  • Genomför mobiliserade attacker, gärna om sådant mötet inte alls handlar om. Var gärna flera stycken, som förberett er innan mötet.
  • Lyssna inte på de andra.
  • Håll med föregående talare, låt alltid andra föreslå.
  • Vänta på att någon annan ska säga något.
  • Sitt och fundera över dina egna inlägg, skit i vad andra säger.
  • Prata i mun på andra.
  • Prata om annat än det saken handlar om.
  • Väck nya frågor.
  • ”Avsätt” ordföranden.
  • Gör ändlösa inlägg.
  • Bryt talarlistan.
  • Grimasera och stöna, gärna högt.
  • Bläddra i papper och viska med andra när någon talar.
  • Kom för sent och gå innan mötet är slut.

 

Annonser

Grupptänkande III

19 oktober 2010
Åter till arbetsgruppen
En arbetsgrupp fungerar ofta så att man ibland beter sig som i de fyra andra beskrivna grupperna (beroende, flykt, kamp och parbildning, se förra veckans blogg), men kännetecknas av att man går tillbaka in i arbete igen. Vissa grupper fastnar däremot i sitt andra beteende.

En fungerande arbetsgrupp kännetecknas (enligt Bions (1961)) av att man
o       har uppgiften för ögonen,
o       är realitetsanpassad och ”vetenskaplig”,
o       visar ett gemensamt intresse,
o       inte behöver vara rädda att förlora sin individualitet,
o       är villiga att avstå från känslomässiga belöningar, samt att
o       tankar och handlingar pekar fram mot beslut.
Var befann ni er i ert förra arbetslagsmöte? Det kan vara intressant att reflektera över.

Grupptänkandets tecken

Grupptänkande kännetecknas alltså av att man i slutna grupper ägnar sig åt likformigt tänkande inom gruppen. Gruppens osårbarhet, förträfflighet och överdrivna optimism leder till orealistiskt risktagande eller att man inte ser mer än ett alternativ. (Exempel som jag nämnt tidigare är Kennedy/invasionen av Grisbukten, Palmegruppen med flera.)

Man
o       bortser från varningssignaler
o       trycker på mot enighet i gruppen
o       har ”åsiktsvakter”, självcensur, anser att tystnad betyder bifall, vilket leder till illusion om enighet
o       strävar (omedvetet) mot att behålla enigheten i gruppen
o       begränsar viljan och förmågan till realistiska värderingar och alternativa handlingsstrategier.
Här behöver man verkligen nej-sägare!

Ökad risk för grupptänkande

Risken för grupptänkande ökar
o       med en stark sammanhållning i gruppen
o       när man har brister i organisationen och ledarskapet
o       om man är isolerad från omgivningen och ofta utgör ett slutet sällskap (tänk manliga miljöer, älgjakter etcetera, där kvinnor och därmed också minst hälften av mänsklighetens intelligens, utesluts)
o       när man har yttre stress eller press att till exempel genomföra stora förändringar och
o       när man har en stark ledare (som gärna sätter sig på en hög häst).

Hur grupptänkande kan yttra sig i olika situationer
Tänk dig att skolan står inför ett större förändringsarbete. Då kan du mötas av olika reaktioner från olika individer beroende på vilka individerna är och vilken grupp de ingår i. Vissa kommer att reagera med att uttrycka oförmåga och svaghet; Det är ingen idé, vi har redan försökt! Andra säger i samma situation nedvärderande kommentarer, eller så möter man omgivningen med tystnad och har självcensur inom gruppen, ofta bevakad av ”åsiktsvakter”. Man får helt enkelt inte tycka vad man vill. Då är det viktigt att stå upp för yttrandefriheten och att väga säga emot!

Skolan i allmänhet och lärare i synnerhet har under många år orättvist anklagats för att inte sköta sitt uppdrag ordentligt. En del reagerar då med att visa svaghet och oförmåga (Ingen tar hänsyn till oss, ingen satsar på oss). Man skyller också på att man är underbemannade och på andra sätt saknar resurser, inte minst resurser att ”straffa” elever (som diskuterats flitigt i grunskola och gymnasium). Andra ”ger igen” och lägger skulden på lögnaktiga och talanglösa politiker, ledare, kommunaliseringen av skolan etcetera. Man visar ett förakt mot dessa ”de andra”; de vet inte vad de pratar om, om de bara kunde se verkligheten.
Jag antar att du känner igen dig i en del av det här.

Nästa vecka kommer sista avsnittet, nämligen recept på hur man kan motarbeta grupptänkande.


Grupptänkande II

12 oktober 2010

Grundläggande beteende i grupper

Det finns vissa grundläggande beteenden inom grupper. Det här handlar om ytterligheter, naturligtvis, det blir ju lätt så när man ska försöka beskriva något väldigt komplext, som ju mänsklig samverkan alltid är, i rutor och beskrivningar. Inte minst måste ju forskare hitta en enkel, helst klatschig, fras för att beskriva begreppet. Då blir det ofta ännu mera förenklat. Du får själv försöka sätta lite kött på följande ben.

Arbetsgrupp
En väl fungerande arbetsgrupp kännetecknas av att man har fokus på arbetsuppgiften. Man är i gruppen inriktade på sin uppgift, som man ofta har ett gemensamt intresse kring att lösa. Om man inte är direkt involverad försöker man ändå bidra konstruktivt. Annars håller man sig i bakgrunden utan att störa de andras arbete. (Man stönar inte, kollar inte mobiltelefonen etcetera.) Man samarbetar och är verklighetsförankrade och handlingsinriktade. Detta kan även gälla om man håller på med mer abstrakta saker som att bygga en vision.
Om konflikter uppstår reder man ut dem. Man känner samhörighet och samarbetar.
Sedan finns det andra, mindre väl fungerande, grupperingar. Nu behöver man inte alltid vara mindre bra fungerande, det är inte något för evigt givet, men man spenderar väl mycket tid åt att bete sig som jag ska beskriva nu.

Beroende
Ofta är man beroende av chefen. Man söker hans eller hennes stöd i en mängd frågor. Man söker sin roll i gruppen.
Gruppen visar tecken, eller känner i alla fall, ångest, förvirring och hjälplöshet.
Ingen vill riktigt ta ansvar. Ibland saboterar man försök till samarbete på olika sätt. Man sätter sig emot allt som verkar leda till en lösning. Man kan till och med säga emot sig själv.
Ganska ofta hänvisar man till att så har vi alltid gjort, eller bestämmelser eller sedvänja. Det kan kännas tryggt.
Konflikter skyller man oftast på ledaren.
Ledaren i sådana här grupper ger intryck av att vara hjälplös, barnsligt och okunnig.

Flykt
Det man flyr ifrån är krav. I den tidigare bloggen kring fyrarummaren kan du känna igen censur, eller förnekelse. Man visar tecken på misstänksamhet. Uppgivenhet hittar du hos några.
I detta uppvisar man generaliseringar och förenklingar av samband. Trivialiteter lyfts fram som viktiga, man gör narr av uppgiften man ska göra (en härskarteknik, minsann!). Man ”hittar på” vad som verkar vara paranoida myter och fantasier.
Ledaren i den här situationen undviker ofta krav och gör ovidkommande saker.

Kamp
Man går till attack! Man utser en syndabock och har ingen medkänsla för det offret. Resultatet blir en slags laglöshet och även här, precis som i flyktgruppen, förekommer paranoida myter. De i gruppen är ”utsatta” för intriger, och i sina resonemang kan de verka mycket verklighetsfrånvända.
Ledaren i den här gruppen ser till att man håller siktet inställt på ”fienden”.

Parbildning
Om den förra gruppen fokuserar på strid gör den här gruppen tvärt emot. De gullar med varandra. De när en hoppfull förväntan på att en frälsare ska dyka upp. Inåt i gruppen och utåt mot andra håller man en varm & vänlig ton. Konflikter tillåts inte komma fram.
Ledarrollen: det finns ingen fungerande ledare.

Nästa vecka blir det påfyllnad kring hur grupptänkande kan yttra sig i olika grupper.


Grupptänkande I

07 oktober 2010

Grupptänkande kan leda väldigt fel. Enligt NE på nätet är
group-think (engelska), grupptänkande, konformt grupptänkande, i slutna beslutsfattande grupper, där trycket att nå enighet leder till att medlemmarna utplånar sitt eget kritiska omdöme.

Grupper kan hamna alldeles fel, råka in i en ond cirkel. Samma sak gäller självklart för ledningsgrupper. Ett exempel är USA:s totalt misslyckade försök att invadera Kuba för att störta Castros regim 1961, den så kallade invasionen i Grisbukten. Man analyserade misslyckandet efteråt och kom fram till bland annat att man missbedömt riskerna och kubanernas stridsduglighet och att det berodde på att man helt enkelt inte lyssnade på kritikerna.

Ett svenskt exempel är när Palmegruppen fastnade i PKK-spåret när man jagade Palmes mördare. Man utredde under en lång period inget annat spår.

Det är alltså viktigt att våga släppa fram kritikerna. Gör nej-sägarna till dina bästa vänner! Det handlar naturligtvis också om yttrandefrihet. Jag ska också framhålla att mycket av den här bloggen är inspirerad av Kjell Granströms bok Dynamik i arbetsgrupper (Studentlitteratur 2006).

Kom-ihåg för bra arbetsformer

Många har kommit fram till samma sak när det gäller att få arbetsgrupper att fungera bra ihop. Här är ett axplock av de viktigaste:

  • Ha en tydlig organisation. Uttalade ansvarsområden och vilka ramar man kan röra sig fritt inom. Ett klart och tydligt mandat i vardagliga frågor är viktigt.
  • Ge så långt det är möjligt eget styrande över ekonomi och personella resurser. Det innebär inte att till exempel lärare måste hålla på med fakturor och beställningar, det kan någon annan göra om man har det utrymmet. Däremot ska de få bestämma vad de vill köpa in, till exempel vilka läromedel de vill använda.
  • Fasta rutiner är bra. Ett kalendarium med konferenstider är ovärderligt. Att lägga ut protokoll måste man göra. Ett häfte (eller annat lämpligt spridningssätt) med rutiner underlättar mycket.
  • Lagarbete är bättre än en hierarkisk struktur. Se till att arbetslagen blir lärlag, alltså att individerna får möjlighet att lära av varandra.
  • Man ska utgå från personalen när man ska identifiera de frågor som är viktigast för verksamheten. (Nu menar jag att rektor är den som har sista ordet i den kedjan, han eller hon är ytterst ansvarig för skolan, men personalen måste få vara med och sätta sig in i frågorna och få vara med och diskutera dem.)
  • Det är bra att ha en gruppledare, som samordnar uppgifterna och arbetet.

Nästa vecka ska vi kika på hur grupper kan bete sig mera i detalj.