Lita på proffsen!

06 september 2010

Angående förra veckans utspel från Björklund och Reepalu om lönesättning av lärare.

Den ene vill inte att eleverna ska betygssätta, den andre har aldrig uttryckt sig så, båda fiskar röster, och över alltihop vilar att man inte litar på att de professionella klarar sitt jobb.

Jan Björklund säger att ”betygssystemet”, det vill säga att eleverna utvärderar vissa saker i undervisningen, inte ska bilda underlag för lönesättningen. Det har han helt rätt i, men så vitt jag vet har det aldrig ens varit tal om det. Vad Björklund också säger med sitt påstående är att rektorer inte är kompetenta att sätta löner.

Han säger också att lärarna inte klarar av att hantera att bli utvärderade. Med ett slag undervärderar, kanske till och med underkänner, Björklund största delen av de som arbetar inom svensk skola.

Nästan lika illa är förslaget att lön ska sättas, delvis i alla fall, utifrån hur eleverna klarar de nationella proven. Det är ju välkänt att inte ens de nationella proven rättas på ett likvärdigt sätt i riket, och säkert inte heller inom Malmö. Vi skulle alltså sätta löner utifrån ganska svajiga grunder.

Vad ska vi göra i stället?

För det första: Lärare måste utvärdera det som sker i klassrummet. Oavsett nivå finns det sätt att utvärdera. Däremot måste det se olika ut; förskolebarn kan inte ha samma utvärdering som gymnasieelever, analfabeter inom sfi kan inte få samma frågor som högskoleutbildade som studerar sfi. Det är de professionella som bäst kan avgöra hur man ska utvärdera det man har i uppdrag att göra. Dessutom är det de professionella som äger resultaten av utvärderingarna. Lärare och andra pedagoger lyssnar på vad eleverna säger, väger det mot sina egna tankar och kommer fram till lämpliga åtgärder i det egna yrkesutövandet. Vet eleverna inte riktigt vad som krävas av dem? Då måste jag bli tydligare! Är det för mycket prat på lektionerna? Då måste vi gemensamt se till att det blir en bättre studiemiljö! När läraren gör ett ännu bättre arbete i klassrummet kommer rektor att märka det i samtal med pedagogen, vid klassrumsbesök med mera. Det är vad som ska bilda underlag för lönesättningen, inget annat.

För det andra: För rektorer och andra lönesättande chefer gäller motsvarande som för lärare. Fråga personalen vad som fungerar, vad som behöver utvecklas och hur de tycker att du själv fungerar som chef. Ger jag dig inte ett tillräckligt stöd för att göra ditt arbete? Då sätter vi oss ner och pratar om det! Fungerar inte arbetslagen? Då tar vi tag i det! Är jag alldeles för lite närvarande i verksamheten? Då ska jag kanske prioritera det! Sedan tar rektor gemensamt fram förslag till åtgärder som ni vill genomföra för att utveckla skolan.

För det tredje: Skriv tydliga lönekriterier för hur en lärare eller rektor ska göra och vad de ska åstadkomma för att eleverna ska lyckas. Det finns mycket forskning som talar om vad som leder till kunskapsutveckling. Det finns också tydliga mål i läroplanerna, som alldeles utmärkt går att formulera om till lönekriterier. Lägg till kvalitetsmålen ni gemensamt tagit fram på skolan och – voilà! – ni har en möjlighet att både utveckla och följa upp verksamheten och sätta löner utifrån prestation. Följ upp med klassrumsbesök och pedagogiska samtal.

Detta kräver naturligtvis en problematisering och en process, inte slagord och politiskt käbbel.

Lita alltså på professionen! I dag hoppar tyvärr alla politiker över de professionella. Man riktar sig direkt till elever och föräldrar, i stället för att ge tydliga mål till de som är satta att förverkliga målen. Snälla politiker, er uppgift är att tala om vilka mål skolan ska ha, vilka resultat ni vill att vi ska nå och hur mycket det får kosta. Måla gärna med breda penslar kring visioner och vad som ska vara viktigt i skolan.

Men håll er utanför klassrummet. Där ska proffsen vara och göra sitt för att uppfylla målen. Vi har mål- och resultatstyrning inom skolan, inte detaljstyrning. Väl?

Annonser