Det har gjorts ett antal IT-satsningar inom skolan de senaste 25 åren, eller drygt det till och med. Jag minns min första kontakt med en dator på gymnasiet 1977 eller så. Genom att skriva långa kodsträngar kunde man få en bild av en julgran att dyka upp på skärmen. Den var taggig och bara i en färg, men det gick! Jag tyckte då att datorer kunde väl inte vara något att ha. Det fanns ju enklare – och bättre – sätt att rita julgranar! Jag har senare under åren sett ett antal områden där datorn helt enkelt är ett väldigt bra pedagogiskt redskap.
När man utvärderar lärdomar från IT-satsningar inom skolan kommer man fram till att skolarbetet blivit mer individualiserat och elevaktivt (vackert så i och för sig) och att det kan underlätta en utveckling mot större lärande. Skillnaden mellan olika lärare är däremot mycket stort.
Det som visar sig är att det är skolans sociala system, eller kultur om du så vill, som är avgörande för om det sker en förändring och framför allt om det sker ett lärande inom organisationen. Det är inte mängden datorer som avgör. När man lär av och med varandra, det är då det händer!
Pär Larsson och Jan Löwstedt uttrycker det ungefär så här i sin bok Strategier och förändringsmyter. Inom skolan brukar vi försöka ha dialoger och samtal som ska leda till förändrat handlande i praktiken. Vad man måste göra, visar det sig i många olika studier, är att vi måste börja med 1) visa varandra vad vi gör, så att man helt enkelt får se saker i direkt handling, inte i ord. 2) Sedan ser man till att konkreta diskussioner leder till 3) nya sätt att arbeta och tänka om arbetet.
Vi måste alltså försöka se till att skapa utrymme för sådana forum när vi kan lära av och med varandra. Vi i ledningen måste se till att skapa tillfällen så att ni kan lära av varandra. Auskultationer är vi stora anhängare av, och work shops kanske vi kan utveckla mer. Vi märker att de som arbetar i team snabbare kommer längre i sin utveckling av verksamheten. Ensamvargen hamnar, generellt sett, på efterkälken.
Oavsett vilket så måste vi börja i att vi besöker varandra i arbetssituationen. Malte Lindeman, ormtjusare, hade inga ormar, men kunde berätta så levande om hur de slingrade sig att vissa i publiken svimmade. Även om vår skola rymmer mycket pedagogisk kompetens så tror jag inte att det räcker att vi bara pratar om saker.
Auskultera hos varandra! Vad är det som hindrar att just du börjar just i dag? Eller lever du efter devisen ”Varför skjuta upp till morgondagen det du kan skjuta upp till nästa vecka?”
T