Så, de två första pusselbitarna i mysteriet är alltså att samarbeta och att tydliggöra kursens innehåll för de studerande.
För att beskriva den tredje pusselbiten ska jag ta höjdhopp som exempel. Förr i tiden trodde jag att höjdhopp handlade om att vara bra på att springa och att sedan skutta till lite käckt framme vid ribban. Tack vare expertkommentatorerna på teve inser jag att ett höjdhopp kan delas in i en mängd moment; ansatsens längd, hur stor båge man löper i, fart i svängen, tyngdpunkt i löpningen etc. När farten sedan ska stämmas av till att bli uppåtriktad energi i själva upphoppet handlar det bland annat om pendling med armar, fotisättning, tyndpunktsförflyttning och sedan i luftfärden måste man svanka rätt och flytta ner armarna, dra upp benen etc etc. (För höjdhoppare handlar det ofta också om att spotta två gånger, dra i tröjan, klappa sig själv på låret och att örfila sig själv före ansatsen.)
Här finns en mängd detaljer som höjdhopparen och hennes tränare analyserar i detalj (varför tror ni att Stefan Holms pappa filmade alla hopp?). Ju mer de vet om varje moment desto bättre vet de vilka detaljer som de måste träna på. I grunden skiljer sig inte detta från våra verksamheter. Ju mer koll vi har på varje del av vår helhet, alltså desto bättre vi är på att beskriva det vi gör, desto mer kan vi utveckla.
Den tredje pusselbiten är alltså hur pass bra vi är på att analysera det vi gör. Det är lätt att se att de som gör det mest kvalitativa analysen av det man presterat också är de som når längre i sin utveckling. Ju bättre koll man har på det man gör, kan beskriva det, desto lättare är det också att justera saker. Det gäller både höjdhopp och vår verksamhet.
Dessa tre delar; samarbete, analys och beskrivning av det man gör samverkar alltså med varandra. Man beskriver det man gjort i ord, för sig själv eller för andra. Sedan försöker man resonera sig fram till om något kan utvecklas eller göras bättre. Därefter försöker man hitta på hur man i så fall kan göra justeringar som leder till bättre resultat. Sedan provar man, helt enkelt. Därefter början man om från början med att beskriva det man gjort, analysera det och så rullar det på.
Vi utvärderar nog det mesta vi gör, men kanske inte så strukturerat alltid. ”De hade inte så god mat på det stället, så dit går vi inte fler gånger” är ju en utvärdering och en beskrivning av var nästa restaurangbesök inte kommer att bli. ”Jag tycker att Anders och Måns på teve är roliga, så nästa vecka ska jag se dem, men jag ska också spela in programmet så att jag kan se det igen” är ett annat exempel.
Vår verksamhet är ju dock lite mer komplicerad än så, och därför måste vårt kvalitetsarbete vara mer strukturerat och på en högre nivå, både abstraktionsmässigt och praktiskt. Jag vet att i en jämförelse är vi på Södervärn väldigt långt framme. Det finns dock en hel del skillnader inom skolan, men varför inte lära av varandra. Att vara en lärande organisation är ju poppigt, så let’s pop!
T
Publicerat av Torbjörn Hanö 
