Förståelse IV

Jag nämnde förra veckan att jag skulle skriva lite om vad IKEA:s korvar har med förståelse att göra.

Som Sandberg och Targama skriver i sin bok Ledning och förståelse kan man utveckla förståelse genom att använda sig av en färgstark symbolisk presentation (t ex en verksamhetsidé).

IKEA:s vision är att skapa en bättre vardag för många människor. Allting de gör ska alltså kretsa kring detta. (Man kan ju i och för sig undra de gånger man stått där med ritningen i ena handen och en skruv för lite i den andra om det där med bättre vardag…)

Inom IKEA berättar man gärna följande historia. Ingvar kommer på besök i ett varuhus. Han anländer, som vanligt, först till lagret för att höra med de som arbetar där hur de har det. Sedan går han igenom varuhuset ”baklänges” och hamnar slutligen vid utgången. Där ser han att en korv med bröd kostar tio kronor styck. Han säger då på sin småländska att det inte är att skapa en bättre vardag för många människor. Tio kronor är för mycket. Tänk en familj som har två barn, och så har de handlat i varuhuset och är hungriga. Det räcker inte med fyra korvar totalt, det kanske blir åtta stycken. Å så nåt att dricka till det! Det blir långt över hundra kronor. ”Max fem kronor får korven kosta!” säger Ingvar.
Men, invänder varuhuschefen, det är mindre än vad de kostar att köpa in och servera. Då går vi med förlust.
”Det får ni kompensera på något annat sätt!”, kontrar Ingvar. ”Vi ska skapa en bättre vardag för många människor. Då ska korven vara billig.”

Sådana enkla och lättförståeliga visioner i kombination med så kallad story telling är effektiva. Hur kan vi använda oss av det i vår verksamhet?

Vår vision sedan 2004 är att vi ska ”erbjuda undervisning i kurser, så att deltagarna kan fortsätta till arbets- och samhällsliv eller vidare studier på snabbast möjliga sätt.”
Vilken är vår ”korvhistoria”? De tre bästa förslagen belönas med var sin biocheck à 100 kronor. Förslagen ska läggas in på bloggen (eller mailas till mig så lägger jag ut ditt förslag) senast måndag 9 november.

Torbjörn

Annonser

5 Responses to Förståelse IV

  1. Monica Tindberg skriver:

    Vår ”korvhistoria”

    IKEA:s vision är att skapa en bättre vardag för många människor

    Komvux Södervärns vision är egentligen densamma att (bl.a.)

    ”100% av våra studerande når sina mål”
    och
    ”…utgår från den studerandes individuella behov och förmåga”

    Skolan borde låta våra kommande pensionärer stanna kvar terminen ut (ca 6 veckor!)för att underlätta för deras deltagare?

    Kostnad??

    ”Det får vi kompensera på något annat sätt”
    som Ingvar sa…

  2. torbjorntankertill skriver:

    Usch, jag hatar att säga ”Nej, det går inte!”, men just kring pensioner är det strikta regler som säger att man inte får jobba sedan man fyllt 67. Men fram tills dess går det bra, egentligen om personen själv vill.
    Och förhoppningsvis har de sedan råd till roligare föda än IKEA:s korvar…
    T

  3. Margareta Kjellén skriver:

    Tack Monica!

    Du har uttryckt mina tankar så VÄL!

    Jag hänger gärna med på bio!

    säger Margareta 65-årig pensionär

  4. Elisabeth Åkerberg skriver:

    Hej, alla!
    Nu dristar jag mig till ett försök till konstruktivt förslag, trots att jag inte ens kan delta i ”tävlingen” av det enkla skälet att jag inte ens är anställd på Södervärn. Jag heter Elisabeth Åkerberg och är lärare sedan många år tillbaka.( Ämneslärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk) Tidigare arbetade jag på ungdomsgymnasiet, men har tvingats stanna hemma nästan fem år pga allvarligt sjuk mellandotter. När jag nu skulle komma åter till förvärvslivet, visade det sig att min senaste arbetsplats, Celsiusgymnasiet, lagts ned.
    Det innebär för min del, att jag har kvar min lärartjänst på Utbildningsförvaltningen, men inte är placerad på specifik skola än.
    Just nu arbetstränar jag, och detta gör jag alltså på Södervärn. Huruvida jag kommer arbeta här efter arbetsträningen eller ej, har jag i dagsläget ingen som helst aning om.
    Södervärn är en ENORMT stor skola, och jag har givetvis inte hunnit greppa så mycket än.
    Känner bara enstaka lärare tex.
    Känner bara till vissa aktiviteter.
    Jag har överlag blivit väldigt trevligt bemött på skolan!
    Jag samarbetar med Margareta Lindeberg och Ulf Rödholm, och trivs utmärkt med det!
    Jag har varit med ett par gånger på Eva Bornemarks sång-och uttalslektioner, och de är FANTASTISKA!!!

    Med STORT intresse läser jag Torbjörns blogg sedan några veckor tillbaka.
    Är förvånad över det ljumma gensvaret, måste jag säga!
    Ja, jag vet att det varit/är turbulent på Södervärn den här terminen, och att många, många är upprörda och ängsliga inför framtiden.
    Är det av irritation folk inte skriver kommentarer på bloggen?
    Eller hinns det helt enkelt inte med?

    Nu till mitt enkla bidrag:
    Vi ska tydligen ”erbjuda undervisning i kurser, så att deltagarna kan fortsätta till arbets- och samhällsliv eller vidare studier på snabbast möjliga sätt.”
    Okej.
    Nu är det som så, att vi vet att väldigt många av våra deltagare inte har särskilt stor chans att komma in på svensk arbetsmarknad, tyvärr. Dessutom kommer mångas medverkan till svenskt sk samhällsliv vara ytterst begränsad.
    Sådan ser nämligen vår samhällsstruktur ut i dagsläget!
    Segregerade boenden.
    Svårt komma till anställningsintervjuer,om man har utländskt namn osv.
    Enkel psykologi säger dessutom, att den som inte i realiteten FÅR vara med, ofta reagerar med att INTE VILJA vara med.
    Språket är huvudnyckeln in i de flesta svenska sammanhang.
    Men om nu deltagarna bara pratar/lyssnar på svenska under lektionerna på Södervärn, och sedan återgår till sina boenden, där svenskan knappast alls används, hur ska det någonsin kunna ske en förändring värd namnet??!!
    Vi vet, att de flesta följer media-utbudet via paraboler, så att de kan få in sitt hemlands kanaler.
    Det är förståeligt rent psykologiskt.
    På hemlandskanalerna talas modersmålet och programmen har sin kulturs värdegrund som ledstjärna.
    Men vi vill ju, att de dessutom tillägnar sig svenskan och den västerländskt humanistiska värdegrunden!!!! Inte för att kränka och minimera mångfald, utan tvärtom för att få med deltagarna, så att de på allvar bereds inträde till det svenska samhällslivet.
    MEGA-PROBLEM!
    ( Ja, jag generaliserar, för att förenkla framställningen.)
    Lärare och ledning på Södervärn kan inte rent fysiskt förändra boendesegregationen.
    Vi kan heller inte tvinga våra deltagare prata svenska på fritiden.
    Vi kan inte ta bort språkinträdesbiljetten vårt samhälle kräver.
    Så vad kan vi göra?
    Jo, vi kan försöka via lust och nyfikenhet bjuda in våra deltagare till svenskt samhällsliv bakvägen.
    Spränga strukturen inifrån!
    MYCKET verkningsfullt oavsett samhällsstrukturens fysiska verklighet.
    ETT sätt vi kan göra detta på, är att låta våra deltagare ta del av svenska teve-program.
    Inte tillrättalagda produktioner med särskild målgrupp, utan vanlig svensk teve, som sänds och tittas på i många svenska hem.
    Såpaproduktioner är ofta bra i sådana här sammanhang.
    Nej, de är inte vedertagen god kultur.
    Det hör inte alls hit!
    Vad som hör hit, är att de tittas på av mängder av svenska hushåll varje vecka.
    En del är något bättre innehållsligt än andra.
    Dramaturgin är visserligen relativt förutsägbar, men ämnena är allmänmänskliga.
    I ‘Andra avenyn’ är flera av rollerna besatta av invandrade svenskar som talar bruten svenska.
    Handlingen kretsar kring dessa lika mycket som den gör kring de svenska rollerna. Fördomar och dilemman tas upp och behandlas. Alla möts i serien.
    Ingen är helt igenom ond, typ JR i ‘Dallas’ och ingen helt igenom god. Nej, det är komplexa människor som framställs, med för- och nackdelar. Framgångar och tillkortakommanden.
    Ena veckan väcks sympatier för en viss roll, och nästa vecka visas nytt perspektiv, så att sympatierna växlar över till en annan roll.
    Jag menar, att det vore ett utmärkt förslag ge våra deltagare i hemläxa, att en gång per vecka se ett avsnitt ur en sådan svenskproducerad såpa.
    Flera sinnen och känslor tas naturligt i bruk under tittandet:
    1/ Man ser, vad som händer.
    2/ Det man ser, är sådant som är vanligt förekommande i svenskt samhällsliv: svenska hem, invandrarhem, affärer, skolor, arbetsplatser, socialkontor, sjukhus etc.
    3/ Man lyssnar aktivt.
    4/ Man kan slå på text-tv-funktionen och bli hjälpt av den, då man inte uppfattar det som sägs.
    5/ Man får en tydlig bild av de fördomar som grasserar, både hos svenskarna och invandrarna.
    6/ Man identifierar sig snabbt med någon, för att senare – kanske mot sin vilja – glida över till att förstå och sympatisera med någon helt annan.
    7/ Engagemang väcks, vilket ger motivation fortsätta se och förstå mer och mer av det som sägs.
    8/ Genom att ta upp fördomar respektfullt, breddas ens världsbild och perspektivförskjutningar kan möjliggöras.
    9/ Man får ganska klart för sig, hur det svenska samhället fungerar och därmed en tydlig indikation på, vad som krävs av en personligen för att klara sig i Sverige utanför de segregerade bostadsområdena.
    10/ Man känner sig delaktig!
    ( Läraren tittar, andra svenskar tittar och jag från Irak, Iran, Somalia etc tittar. Gemenskap.)

    För att underlätta för deeltagarna, kan man börja med att låta deltagarna se ett eller ett par videoinspelade avsnitt under lektionstid.
    Alla avsnitt efterarbetas noga i klassrummen, efter den nivå deltagarna finner sig på.
    Nya ord, fraser etc kan gås igenom och tränas på.
    Uttal, stavning, användningsområden, synonymer.
    Man kan återberätta.
    Man kan öva sig på att framföra en rollkaraktärs åsikter och beteende, och särskilt intressant blir uppgiften om man låter eleven presentera en roll, som eleven själv inte sympatiserar med!
    Man kan ge skrivuppgifter.
    Man kan låta eleverna ta ställning till olika rollers beteenden och personligheter, och träna dem i att argumentera för sitt ställningstagande.
    Gruppdiskussioner eller klassdiskussioner kan främjas.
    Egentligen sätter bara fantasin gränser!

    Jag hade en IVIK-klass på fd Pildammsskolan sent 90-tal. Alla var totala nybörjare i svenska och kom från alla våra världsdelar, utom Oceanien.
    Då gick en serie kallad ‘Vita nätter och svarta skallar’.
    Responsen från gruppen var ENORMT POSITIV!!!
    Trevande i början såklart.
    Man fick efterarbeta genom att på enkel, enkel svenska återberätta, vad avsnittet handlade om.
    Men efter några veckors tjatande och entusiasmerande,
    kom genombrottet. Och det med råge!
    Det pratades ( PÅ SVENSKA!) och det diskuterades.
    Eleverna satt med sina ordböcker i knät ivrigt letandes efter det korrekta ordet/uttrycket, så att de kunde få fram sina tankar, känslor och åsikter.
    Ja, det var en fröjd få vara med om detta engagemang!
    ( Som svensklärare har jag aldrig, varken förr eller senare, sett ett så frenetiskt bläddrande i ordböcker, och detta utan mina tjatdirektiv.)
    Eleverna verkligen VILLE lära sig, och de motivationen var på topp. Lust och samhörighetskänsla drev dem, som jag kan se det.

    Jag berättade aldrig för mina dåvarande kolleger om mitt tilltag. Många var kultursnobbar utåt, och sa ofta i personalrummet:
    – SÅ’N smörja det visas på TV!!!! Sådant ser då INTE jag!!!!
    Därefter analyserade och sågade de smörjan, de alltså inte såg……

    Idag är jag 48 år och står rak för mina idéer och tilltag. Vissa håller. Andra inte, och då retirerar jag såklart. Prestige leder ingenstans, där jag vill vara!
    Nu menar jag givetvis INTE, att man urskillningslöst ska välja teveprogram att införliva i undervisningen.
    Förnedringsteveprogram tycker jag går bort.
    Här måste vi såklart inom arbetslagen diskutera lämpligt program, efter kursdeltagarnas nivåer och annat.
    På högre nivåer kan dokumentärer och sk kvalitativa dramafilmer visas.
    Mitt förslagsmotto är i alla fall:
    Vi ska hjälpa er in i det svenska samhället på alla de sätt vi kan och klarar av!

    Sedan är såklart resten upp till deltagarna själva.
    Vars och ens ansvar kan det aldrig tummas på.

    Igår undervisade jag några irakiskor på introduktionen.
    Orden guld och silver kom upp.
    Alla tyckte bäst om guld, för det var dyrast!
    Jag frågade, om de visste var man kan hitta guld.
    De tittade på varandra, småfnissade och upplyste mig om att guld hittar man i guldaffären. ( Dum lärare, som inte vet sådant!!!)
    Jag fortsatte med att fråga, var guldet kommer ifrån, det guld som guldsmedsaffärer tillhandahåller.
    Total tystnad.
    Därefter ett förslag:
    Man lagar det?
    När jag på ett enkelt sätt förklarade, vad guld är och hur man kommer åt det ute i naturen, tex i bergsgruvor, blev de stumma av förvåning.
    OCH jätteintresserade!!!!
    Nu ville de förstås veta, VAR de skulle leta.
    Knepigare förklara…
    När de lämnade lektionen hade de lärt sig en del svenska ord och uttryck, förbättrat sitt uttal lite, men FRAMFÖRALLT hade de fått en insikt, jag aldrig kunnat drömma om att de inte redan hade, och på så vis lärde både de och jag oss något mycket mer intressant än vi trott att denna lektion skulle utmynna i.
    Irakiskorna jag undervisade, vill gärna tala arabiska med varandra under lektionstid, men när guldfrågan kom upp, pratade de SAMTLIGA svenska!!!
    Stapplande, men bara svenska!
    Lust, intresse och motivation måste stundom lockas fram!
    Vi har många deltagare med hög utbildning i sina bagage. De kodar snabbt och lätt och är oerhört motiverade.
    Men övriga?
    Hur jobba effektivt med dem?
    ( OBS! MED dem!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

    Torbjörn gillar citat, så då ska jag komma med ett litet bidrag:
    ” Kom min vän ända fram, där vi båda kan beröra varann!”
    ( Hansson de Wolfe United )

    Det finns kanske redan lärare på skolan, som tänkt och arbetat på det här viset?
    Berätta i så fall!!

    Och som sagt, jag deltar inte ens i biocheckstävlingen, så det är ingen mening känna sig provocerad av min kommentar.

    Och Du, Torbjörn, läroböckerna slutade jag använda mig av, annat än i nödfall, redan under mina år på Celsiusgymnasiet.
    Det till synes statiska, är sällan orubbligt.

    I övrigt är det en stor förmån kunna få arbeta.
    Tänk på det, alla!

    Vänligen
    Elisabeth

  5. torbjorntankertill skriver:

    Jag lärde mig danska via att lyssna på radio och se på teve. Tyvärr lyssnade jag mest på en sönderjysk fotbollskommentator, och jag har kvar fäblessen för att svälja de sista 50 % i en mening när jag försöker mig på att snacke dansk.
    Det är sällan vi får chansen att se oss själva med ögon utifrån, eller med andra perspektiv. Jag har lärt mig att alltid lyssna extra noga när någon utifrån kommer med idéer, eller när någon inte tycker som jag. Nu håller jag med dig, Elisabeth, i det du skriver. Vi har flera som arbetar med film och teve på skolan. Varför kontaktar inte alla ni Elisabeth, som ju ännu inte känner till er, och så fortsätter ni kläcka idéer och ge varandra energi och uppmuntran.
    Slutligen: hos oss finns det inget ”hon arbetstänar bara”. Du är en lika fullvärdig medarbetare på skolan som vem som helst. Glöm inte det!
    T

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: