Det sägs att krigets första offer är sanningen.
Är det första offret för införandet av semestertjänster vår yttrandefrihet?
Några har uttryckt att jag skulle ha hånlett i aulan under informationen i onsdags. Att jag skulle varit nonchalant eftersom jag tuggade tuggummi en stund.
Handen på hjärtat: Har jag någonsin hånlett mot någon? Ens mot någon utanför skolan? Skulle jag, fortfarande med handen på hjärtat, hånle mot någon här på skolan, oavsett om det är någon anställd eller någon studerande?
Jag är hemskt ledsen om någon uppfattat det så, men jag lovar och svär, med handen på hjärtat, att jag är full av förståelse och sympati för dem av er som tycker att införandet av semestertjänster är för jävligt. Det finns inte tillstymmelse till skadeglädje eller annat som skulle kunna leda till hånleende, tvärtom. Och jag tuggade tuggummi en stund eftersom jag blev torr i munnen av att prata så länge och pga en infektion jag har i kroppen.
I förändringstider blir vi alla känsligare och mer sårbara. Det innebär att vi blir mer mottagliga för framför allt negativa signaler. Tänk på hur du uttrycker dig gentemot andra. Det är en klyscha, men en sann klyscha: Vi är varandras arbetsmiljö.
Några jag har pratat med säger att man just nu ibland blir bemött på ett aggressivt, elakt och oförskämt sätt. Framför allt hör jag detta från personer som inte är negativa till semestertjänster. I aulan var det en som ville uttrycka en avvikande åsikt och sa ”Får jag säga en sak?”. Svaret från några stycken var ”Nej!”
Jag vet att ingen vill ha det så här, och det ligger kanske i människans natur att försvara sig. Men låt inte yttrandefriheten på vår skola bli det första offret för införandet av semestertjänster.
Torbjörn
Torbjörn tänker 