Blogg förståelse I

29 september 2009

Ledning och förståelse är en bok av forskarna Jörgen Sandberg och Axel Targama.

Ibland är det bra att titta på något annat verksamhetsområde för att få syn på saker hos en själv. Tänk bara på hur befriande det är att inleda en mening med ”I Danmark så…” och så handlar det i själva verket om hur vi själva gör. Reaktionerna från omgivningen blir väldigt olika på t ex ”I Danmark har de fula hattar!” och ”Du har en ful hatt!”.

Nå, Sandberg och Targama studerade motoroptimerare vid Volvo i Göteborg. (En motoroptimerare har som uppgift att se till att motorn i varje bil som lämnar fabriken går på ett optimalt sätt.) De kom fram till att det fanns tre nivåer av förståelse på hur man utförde den uppgiften.

De som var på förståelsenivå ett skruvade i princip på en skruv och läste sedan av instrumenten. Sedan skruvade man på samma skruv eller någon annan och så vidare. En skruv i taget tills man var nöjd.

På förståelsenivå två skruvade man på flera olika skruvar innan man tittade på avläsningsinstrumenten. Man insåg på den nivån att olika delar av motorn samverkar.

De på nivå tre började inte med att skruva, de började med att fundera över vad den potentiella kunden skulle kunna tänkas vilja ha ut av motorn. Ett användarperspektiv, alltså. Först därefter började man skruva.

Om man sedan frågar de på olika förståelsenivåer vilka som är skickligast, så är alla överens om att de på förståelsenivå tre är skickligast. När man sedan frågar varför man tror att de är skickligast får man av de på förståelsenivå ett förklaringen att de på trean måste vara duktigare på att skruva på en skruv i taget, helt enkelt. De på nivå två säger att de på trean måste vara bättre på att skruva på två skruvar i taget. Man kan alltså bara förklara de andras skicklighet utifrån sin egen förståelsenivå.

Läxa till nästa gång: Om du skulle översätta detta till skolans värld, hur skulle du då formulera det?

 Torbjörn

Annonser

Framgångsrika skolledare

21 september 2009

Anders Persson, professor i sociologi vid Lunds universitet, m fl har skrivit en artikel som handlar om olika ”spänningsfält” inom skolan.

Persson, och några till, alltså, har undersökt rektor i tre olika spänningsfält; arbetsgivare-anställd, vuxna-elever samt förändring-beständighet. Man undersökte skolor där rektor ansågs vara en god ledare, utan att specificera kriterier för detta.

Vissa saker är självklara, som att beslutsfattare vill att rektor ska representera systemet, dvs vara lojal uppåt, hålla budget och genomföra beslut uppifrån. Förvaltningscheferna vill ”dra upp skolledarna ur skolan”. Förvånad, någon?

Lärare vill att rektor ska vara synlig i verksamheten, ge stöd till personalen och ha visioner. Lärarna vill ”dra ner skolledarna till skolans verksamhetsgolv”. Även Persson m fl kommer fram till att läraren vill att rektor ska visa ”tillit till lärarens förmåga”. Det känner vi också igen.

Elever vill ha en synlig rektor som skapar goda relationer till eleverna själva samt skapa en god arbetsmiljö. Föräldrarna lägger dessutom till att rektor ska vara kompetent, tydlig och ha ett engagemang för stadsdelen. Det blir inga rubriker av det, direkt.

När Persson m fl sedan analyserar skolledarens allianser använder de tre olika beskrivningar: tvångskulturskolan, karriärkulturskolan och kunskapskulturskolan.

Tvångskulturskolan utmärks av en stor andel svårmotiverade elever. Verksamheten är integrationsinriktad och fokuserar på vardagliga sociala relationer. Man ser sin skolförvaltning som en fiende. Det handlar alltså väldigt lite om att tillfredsställa det övergripande systemet, om vi kallar den politiska sfären och högre tjänstemän för system.

Karriärkulturskolan handlar om skolprestationer och betyg, alltså fokus på kunskap. Den ”fiende” man såg var de elever som inte höll måttet eller som var annorlunda.

I kunskapskulturskolan ingår rektor en allians med de elever som är delaktiga i skolans demokrati- och förändringsarbete. Rektor håller sig också väl med förändringsinriktade, ofta unga, lärare. ”Fiender” på dessa skolor är ”mer traditionellt arbetande lärare”.

Den skola som hade den största uppslutning bland elever och lärare var på tvångskulturskolan, samtidigt som skolförvaltningens chefer hade mycket liten förståelse för detta stöd.

Slutligen konstaterar man att skolledarnas möjligheter i ganska hög grad bestäms av skolkulturen på skolan.

Så, vad kan vi lära av detta?

Undersökningen är gjord inom grundskolan, så den är inte helt applicerbar hos oss. Däremot kan vi ställa oss en fråga: Vilken skola tycker du att vi ligger närmst? Tvångskulturskolan, Karriärkulturskolan eller Kunskapskulturskolan?

Och nästa fråga: Vilken skulle vi vilja vara? Och kan vi bara vara en?

Torbjörn


En god blandning

15 september 2009

Det kanske är tröttsamt med idrottsparalleller, men här kommer en i alla fall!

Ledningen för herrlandslaget i fotboll har kritiserats för att man inte har en kontinuerlig föryngringsprocess. Kritikerna menar att man inte bara kan ha äldre spelare eller, för den delen, bara unga spelare.

Det skulle inte heller gå att ha elva Zlatan i laget, eller elva av samma typ över huvud taget. Man har olika roller och tillför laget olika saker.

Samma sak gäller naturligtvis skolan!

Våra nya rektorer har med sig erfarenheter som berikar oss. De har inte gjort likadant som vi, vilket är tur. De för med sig mer in i boet än vad vi tidigare hade. De kan se med nya ögon på vad vi gör och hur vi gör det. Det stärker oss som skola, naturligtvis. Vi pratar också om att de faktiskt bara under en kort period har den unika egenskapen att vara nya här. Vi måste alltså tanka ur dem alla synpunkter innan de blir hemmablinda, och det kan gå snabbt.

Många rektorer som är nya går rakt in och anpassar sig efter den rådande skolkulturen. Man flyter med i strömmen, och det är både på gott och ont. På Södervärn flyter strömmen åt rätt håll, men små justeringar och fiffiga idéer får vi aldrig för mycket av. Läs Kejsarens nya kläder av H C Andersen!

Detta förhållande gäller för alla som arbetar på skolan. Vi får ständigt in nya anställda, och vi som varit med ett tag måste se till att dra nytta av deras erfarenheter. Nyanställda sägs ibland vara oerfarna. Jag håller inte med om det. De har andra erfarenheter än vad vi äldre har, och som vi aldrig kan få på egen hand, men de erfarenheterna är inte mindre värda för det. Och att äldre skulle vara tröttare än unga och inte vara lika drivande är inget jag känner igen på vår skola.

Mångfald handlar inte alls bara om etnicitet eller genus. Det handlar om allt som skiljer oss åt, och framför allt det som förenar oss, nämligen vårt gemensamma uppdrag att ge den bästa vuxenutbildningen till Malmöborna. Skillnader i arbetsuppgifter, ålder, kön, erfarenheter, vad du vill. Vi har ett gemensamt ansvar att ta vara på den mångfalden.

Så nästa gång någon kommer med en idé eller tanke som inte stämmer helt överens med hur du själv tänker, fundera över om det bara finns en sanning, nämligen din egen. För att citera Tomas Transtömer: ”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån/och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

Bara en sån sak!

T


Is i magen och ett varmt hjärta

07 september 2009

Karin Fanzén har skrivit en avhandling som heter Is i magen och ett varmt hjärta (Umeå 2006). Titeln är ett citat från en skolledare som beskriver en bra rektor.

Franzén hittar tre huvudsakliga positioner för skolledare: supportern, chefen samt den pedagogiske ledaren.

Franzén konstaterar att lärare och skolledare i hög grad är överens om att skolledare i första hand ska vara ”en supporter som ska ställa upp i många olika sammanhang”. Lärarna ska ha det bra. Skolledaren ska vara tillgänglig och en pedagogisk inspiratör som ansvarar för att ”hämta hem forskningsrön och information som knyter an till den pedagogiska verksamheten” (vilket är precis vad jag gör med denna text!). Ur skolledarens perspektiv är en ledaruppgift att ta upp samhällets politiska värden, t ex kring demokrati, men lärarna har inte alls det perspektivet, enligt Franzén. Den vanligaste strategin för en skolledare vid beslutsfattande är att byta från chefspositionen till att vara supporter. Det är en bekvämare position. Man söker som skolledare också ofta hitta en acceptans för sitt handlande bland lärarna.

Min personliga uppfattning är att skolledaren visst kan vara en supporter, men det är inte rektors uppdrag. Jag vill hellre att rektor är en kritisk vän. Skillnaden mot supporterrollen är att en kritisk vän vågar ta upp synpunkter som gör att arbetet blir ännu bättre, en vän som lägger sig i. Rektor har trots allt ansvaret!

Franzén ifrågasätter slagsidan åt supporterrollen hos skolledare, bl a uttryckt i ett ifrågasättande av att skolledare alltid ska vara till hands. I detta finns också enligt Franzén en osäkerhet hos skolledare kring vad deras uppdrag och yrkesroll egentligen innebär. Otydligheten i skolledarskapet finns ju också belyst i annan forskning. Enligt Franzén kan supporterrollen ha en negativ inverkan på att utöva ett tillfredsställande ledarskap; det tar upp alltför mycket av skolledarens vardag.

Avhandlingen tar också upp att lärarna ser sig själva som de pedagogiska ledarna i klassrummet. Enligt lärarna ska skolledaren enbart informera och inspirera, inte leda. Franzén menar att om skolledarna avlastades administrativt arbete skulle kunna fokusera mer på det pedagogiska ledarskapet. (Det är det vi försöker genomföra med omorganisationen!)

Skolledarna uttrycker att de slits mellan lojalitetskraven från lärarna och att verkställa givna direktiv. ”Skolledarna får många direktiv uppifrån och de kan i ringa grad påverka utgången men väntas verkställa besluten.”

På Södervärn satsar vi på att göra rektorerna till pedagogiska ledare, med mer tid i klassrummen och i samtal med skolans pedagoger. Uppdraget som pedagogisk ledare och utvecklare av skolan ligger hos rektor. Det betyder inte att lärare kan sluta utveckla sig (försök stoppa Södervärns lärare, skulle jag vilja säga!). Det betyder däremot att vi får mer tid och kraft till det vi ska ägna oss åt, det som betalar vårt smör och bröd, nämligen lärandet. Och att göra det tillsammans!

Och då behöver vi både is i magen och varma hjärtan!