Hattie del VIb: Vad ska skolledarna göra, då?

Michael Barber har skapat en modell för förändring, som jag återger här i korthet.

A. Bestäm vad ni vill åstadkomma
1. Vad vill ni uppnå på skolan, för skolans elever? Skapa en gemensam vision, men sätt också upp mätbara mål.
2. Ta reda på nuläget.
3. Skapa en grupp som ska följa upp det ni åstadkommer. Det behöver inte vara skolledningen!
4. Bygg upp en stödstruktur som kan påverka och stödja arbetet, framför allt vid kritiska ögonblick.

B. Förstå vad ni vill åstadkomma
1. Utvärdera tidigare och nuvarande resultat. Vilka är de tydligaste indikatorerna på skolans prestationer?
2. Se till att alla förstår vad som leder till lärande i klassrummet. Finns det fortfarande lärare som tror att allt beror på vilka elever som kommer till skolan och att det inte hänger på undervisningens kvalitet?

C. Planera för utvecklingsarbetet
1. Lägg upp en strategi för utvecklingsarbetet.
2. Sätt upp mål och lägg ut kursen. Luras inte in i att titta på genomsnitt, för i genomsnittet tappas enskilda elever bort. Följ upp varje elev!
3. Gör tydliga planer, och se till att alla vet hur de ser ut och vad som krävs av varje medarbetare.

D. Driv utvecklingsarbetet framåt
1. Skapa rutiner för att driva och övervaka arbetet. Tänk på att vara helt transparent i det arbetet, och fira gärna framgångar.
2. Lös problem tidigt och ordentligt. Små problem växer oftast till sig och blir stora. Dessutom tenderar de att bli surdegar efter ett tag.
3. Håll tempot uppe hela tiden.

E. Framkalla, identifiera och uppskatta framgångar!

Fler listor! Hattie avslutar sin bok Visible Learning for Teachers med åtta punkter som bör vara grunden för skolans, lärarens och skolledarens förhållningssätt.

Förhållningssätt 1
Lärare och skolledare anser att deras främsta uppgift är att utvärdera effekten på elevernas lärande och att ge formativ återkoppling.

Förhållningssätt 2
Lärare och skolledare anser att det är deras arbete som betyder något för elevernas resultat, inte att det beror på ”fel” elever. De inser att det är de vuxna inom skolan som är förändringsagenterna!

Förhållningssätt 3
Lärare och skolledare pratar mer om lärande än om undervisning.

Förhållningssätt 4
Lärare och skolledare välkomnar återkoppling på hur väl de lyckas i sitt arbete.

Förhållningssätt 5
Lärare och skolledare för dialoger, inte monologer. De lyssnar mer än de talar och fångar upp idéer, frågor etc.

Förhållningssätt 6
Lärare och skolledare gillar utmaningen och nöjer sig aldrig med att ”göra sitt bästa”. De ger också eleverna utmaningar genom att visa upp lärmål och kriterier.

Förhållningssätt 7
Lärare och skolledare anser att det är deras uppgift (bland många andra) att skapa goda relationer i klassrum och personalrum.

Förhållningssätt 8
Lärare och skolledare informerar även föräldrarna om ”lärandets språk”. Föräldrar ses som en tillgång, inte ett problem, kring elevens lärande. Om föräldrarna förstår vikten av att öva, koncentration, skillnaden mellan yt- och djupkunskaper, lyckas också deras barn bättre i skolan.

Det finns olika duktiga skolledare och lärare. Det fina i kråksången är att alla kan bli bättre! En del för fram att personligheten är väldigt viktig för att en lärare eller skolledare ska vara duktig. Ja, det stämmer, men bara till en viss del. Oavsett vilken personlighet du har, kan du faktiskt som lärare vid början av varje lektion skriva upp på tavlan
1. Vad ska vi lära oss under den här lektionen?
2. Hur vet vi att vi lärt oss detta?/Kriterierna för framgång.

Oavsett personlighet kan du som lärare, strax innan lektionen är slut, ställa frågan om de två ovanstående punkterna blivit uppfyllda.

Oavsett personlighet kan du tillsammans med andra lärare diskutera och komma fram till vilka kriterier ni ska ha för de olika målen i kursplanen.

Oavsett personlighet kan du försöka förklara saker från olika synvinklar. Saknar du fantasi finns det kollegor runt omkring som du kan samarbeta med.

Jag kan göra den listan längre, naturligtvis. Det får avsluta den här serien med Hattie-bloggar. Hoppas de varit givande!

Och tack Malmö för tolv mycket givande och fantastiskt trevliga år. Tack alla jag haft förmånen att få jobba ihop med, ingen nämnd, ingen glömd.

Hej Lund! Här kommer jag!

Hattie del VIa: Vad ska skolledarna göra, då?

Egentligen kan man som skolledare läsa alla ovanstående blogginlägg om Hattie och byta ut ”lärare” mot ”ledare”. De måste ha samma förhållningssätt.

Om du har en konferens eller ett möte, varför inte klargöra i förväg vad det ska handla om! Varför inte efteråt fråga deltagarna om de gjordes delaktiga eller inte. Var målen tydliga i förväg? Uppfylldes de? Vad var syftet, och var det tydligt? Uppnådde ni syftet med mötet?

Och följande fyra förhållningssätt är lika viktiga för en skolledare att visa gentemot sin personal som det är för en lärare att visa dem gentemot sina elever.

1. Respekt. Visar du alla dina anställda att de är kapabla, värdefulla och ansvarfulla, och behandlar du dem utifrån det?
2. Förtroende. Ledde mötet, medarbetarsamtalet etc till engagerat samarbete och samverkan på ett sätt så att alla anställda sätter lärande och utveckling i fokus?
3. Optimism. Gav du ett tydligt budskap till alla anställda att de har förmågan att klara av sina arbetsuppgifter?
4. Avsiktlighet. Hade du planerat mötet, samtalet etc helt och hållet utifrån syftet att bjuda in till gemensamt lärande och utveckling?

Vi vill att lärarna ska arbeta formativt gentemot eleverna, alltså måste vi ledare arbeta formativt gentemot våra anställda. Vi skolledare måste skapa forum för dialog mellan lärare och andra som arbetar inom skolan, för sådana dialoger är ju väldigt framgångsrika. Vi måste se till att arbetslagen får rätt sammansättning utifrån deras behov, och att de får möjlighet att hinna med detta, ja prioriterar detta.

Enligt Hatties metastudie ligger skolledningens påverkan på resultat i skolan under snittet bland alla faktorer man studerat, 0,37 mot snittet 0,4. Allt över 0 är positivt, icke att förglömma. Däremot finns det insatser skolledare gör som är mer eller mindre framgångsrika. Den starkaste effekten, 0,84, är när skolledaren främjar och deltar i lärares lärande och lärares utveckling. Andra klart positiva insatser är när skolledaren

• tydliggör mål och förväntningar (0,42)
• planerar, koordinerar och utvärderar lärares insatser och elevernas måluppfyllelse (0,42)
• riktar resurserna mot prioriterade mål (0,31) och
• skapar en välorganiserad och stödjande omgivning.

Om jag då får lägga in lite personliga funderingar – det är ju min blogg! – så har vi inom svensk skola ofta berömt oss för ett sk transformativt ledarskap, dvs anpassat för att inspirera lärare mot ett gemensamt mål och för att klara av utmaningar. I kombination med ett stödjande ledarskap, som fokuserar på att just stödja och uppmuntra, inte att utmana, blir det lite… beige. Själv har jag berömt mig för att vara transformativ och stödjande. För ett par månader sedan hörde jag kritik mot ett sådant ledarskap, hos Hattie får ett sådant ledarskap bara 0,11. Jag var inte så nöjd över att höra att mitt ledarskap, som jag gillar som princip dessutom, kanske inte är så framgångsrikt.

Nå, men då tvingades jag fundera. Vilket alternativ är bättre? Ja, enligt många, däribland Hattie, är det styrande ledarskapet att föredra, det ligger på 0,42. När jag tittar närmare på vad det innebär, ser jag många paralleller med vad som är framgångsrikt i klassrummet. Läs bara här: Styrande ledarskap (instructional leadership) fokuserar på kvaliteten i och hela skolans inverkan på elevens lärande. Det ser till att så lite som möjligt stör undervisningen och lärandet, och det fokuserar också på att tolka bevisen för kvaliteten och måluppfyllelsen. Hm, det är ju inte så dumt!

Vi vet från många undersökningar att lärare oftast vill ha en stödjande rektor, men inte gärna en som är styrande. Jag är övertygad om att vi behöver lärare som är styrande i klassrummet, och att en av anledningarna till att svenska skola halkar efter inom vissa områden handlar om att det behövs ett starkare ledarskap inom skolan som helhet. Då måste skolledarna gå i bräschen. Bli en ledare som styr. Eller som någon uttryckt det: Hur kan du vara en ledare om ingen följer dig?

Så utvärdera du också, som ledare, hur du lyckas med det uppdraget. Är du tydlig i vilka förväntningar du har på dina anställda? Har du gjort målen tydliga för alla som arbetar i och runt skolan? Hur vet du det? Har du frågat? Vet du att skolans elever lyckas? Hur vet du det i så fall? Har du frågat, tagit reda på?

Det här blev så mycket att det får bli ett avsnitt till, det sista om Hattie.

Hattie del V: Att avsluta lektionen

Precis lika viktigt som att börja en lektion på ett bra sätt är det av vikt att den avslutas rätt. Det tar ett par minuter att snabbutvärdera en lektion. Det har t ex visat sig mycket framgångsrikt att eleverna får skriva en enminutsuppsats det sista de gör innan de tar rast. Då får de summera ihop det de lärt, vilket befäster kunskap.

Som lärare är det också bra att låta eleverna utvärdera själva lektionen, vilket inte heller tar mer än ett par minuter. William Purkey har delat in lektioner i fyra mönster, vilka här naturligtvis blir grovhuggna, men samtidigt tydliga. Dessa kan man låta eleverna utvärdera efter varje lektion. Det blir snart en vana, så att eleverna snabbt kan bedöma i vilken grad dessa kriterier uppfylldes. De fyra är:
1. Lektionen var medvetet icke inbjudande. Eleverna kände att de inte dög, var värdelösa. Läraren orsakade förvirring, var rörig, och fokuserade på vad eleverna inte kunde.

2. Lektionen var omedvetet icke inbjudande. Läraren ville väl, men var lite nedlåtande. Mycket tid gick åt till olika sysslor och procedurer. Lärarens agerande var stereotypt, med negativa ickeverbala signaler och med låg elevaktivitet.

3. Lektionen var omedvetet inbjudande. Läraren involverade eleverna, men var inkonsekvent gentemot dem. Målen med lektionen och vilka kriterier som skulle uppnås med undervisningen var oklara. Men läraren var godmodig och trevlig.

4. Lektionen var medvetet inbjudande. Läraren bjöd in eleverna att ta del i lektionen. Målen och kriterierna var tydliga, och läraren kollade hela tiden att eleverna var med på noterna. Läraren visade tydligt att han/hon trodde på att alla elever skulle klara av att lära sig stoffet, och visade respekt mot elevernas felaktiga svar, våndor och framsteg.

Att utvärdera detta blir en enkel sak efter ett tag. Be bara eleverna skriva motsvarande siffra på en lapp och lämna in anonymt. Utvärdera på så sätt din lektion, och fundera på hur du kan göra det ännu lite bättre nästa gång. Och varför inte ibland samtala med eleverna kring hur lektionerna fungerar?

(Sedan måste jag påpeka att jag inte kan minnas att jag mött en enda lärare som hållit lektioner som är medvetet icke inbjudande, och jag har gjort hundratals lektionsbesök.)

Men eleverna, kanske du tänker. Ska inte de bidra till att lektionen blir bra? Jo, säger jag, men det är läraren som har betalt för att göra ett bra jobb, och det är på läraren ansvaret ligger.

Det finns fyra viktiga dimensioner när det gäller att bjuda in eleverna till lärande.
1. Respekt. Visade du alla elever att de var kapabla, värdefulla och ansvarfulla, och behandlade du dem utifrån det?

2. Förtroende. Ledde lektionen till engagerat samarbete och samverkan bland alla elever så att lärandet hamnade i fokus?

3. Optimism. Gav du ett tydligt budskap till alla elever att de har förmågan att lära sig det som lärdes ut?

4. Avsiktlighet. Hade du planerat lektionen helt och hållet utifrån syftet att bjuda in till lärande?

Vad säger då eleverna? Vilken lärare vill de ha i sitt klassrum? Enligt en intervjustudie gjord av Wilson och Corbett (2007) vill elever se följande.
1. En lärare som stannar kvar för att hjälpa dem bli klara med uppgiften.
2. En lärare som kan hålla ordning utan att förlora fokus på lektionen.
3. En lärare som anstränger sig, gör lite extra, för att hjälpa.
4. En lärare som förklarar saker tills det ”tändes ett ljus” hos alla i klassen.
5. En lärare som visar på många olika vägar att lära sig, olika lärstrategier.
6. En lärare som förstår elevernas situation och tar hänsyn till dem.

I samman fattning alltså en lärare som bryr sig.

Du som lärare måste efter varje lektion utvärdera det som är så viktigt, och som jag skrivit om i tidigare bloggar: Var målen med lektionen tydliga för eleverna? Var framgångskriterierna, kriterierna för att man lärt sig, tydliga för eleverna? Var dessa på lagom nivå, varken för svåra eller för lätta?

Ta hjälp av eleverna i dina utvärderingar. Det är ju de som kan avgöra om det var tydligt och klart, inte du som lärare. Använd elevernas återkoppling för att göra det ännu lite bättre nästa gång. Det kallas formativ återkoppling, och det är precis samma sak som du ska göra gentemot eleverna i deras lärande. Och signalen du skickar när du visa eleverna att du vill höra deras kloka tankar är guld värd när det gäller att bygga en relation. Då är du ju en lärare som bryr sig.

Hattie del IV: Återkoppling

Grundbulten i god återkoppling är att du som lärare (eller som ledare för lärare, ja all återkoppling över huvud taget) vet var eleven befinner sig och vart de ska. Ju tydligare och mer transparent detta blir för eleven (adepten, medarbetaren etc) desto bättre.

Det finns naturligtvis olika typer av återkoppling. Hattie visar på fyra nivåer.

1. Uppgiftsnivå. Hur väl är uppgiften utförd? Är det rätt eller fel?
2. Processnivå. Vilka strategier behövs för att utföra uppgiften? Finns det alternativa strategier?
3. Självstyrning/egenkontroll. Vad behöver du kunna och förstå för att veta vad du ska göra härnäst? Hur kan du själv ta hand om ditt eget lärande?

Den fjärde typen behöver läraren inte ägna sig åt, nämligen när var och en kommit så långt att man själv utvärderar sitt eget lärande.

För dessa tre första nivåer finns det olika frågor. Man har funnit att många elever inte kan uttrycka målen med det de gör, de är inriktade på att göra själva uppgiften, och att göra det snyggt. Sällan har de målet att förstå innehållet, bemästra kunskapen etc. Det handlar nog ofta om att vi inom skolan inte fokuserat på rätt saker. Vi måste ju visa på vad det är de ska lära sig, inte vad de ska göra.

Nå, frågor som du som lärare (ledare etc) kan låta eleverna ställa sig på de olika nivåerna är:
1. Vart är jag på väg? Vilka är mina mål? (Uppgift) Detta är viktigast när eleven är novis. Det är svårt att ta sig vidare om man inte vet om man gjort rätt eller fel. Efter hand lär man sig att ta reda på om svaret är rätt eller inte. Tänk på att den som är novis på ett område, t ex vuxna analfabeter, inte alls behöver vara det inom andra områden, exempelvis matlagning.
2. Hur går det för mig? Vilka framsteg gör jag? (Process) Återkopplingen på processerna ska leda till att hitta alternativa lärstrategier om de vanliga inte leder framåt. Denna återkoppling leder till djupare lärande och förståelse än återkoppling på själva uppgiften.
3. Vart ska jag nu? Vad behöver jag göra för att göra större framsteg? (Självstyrning/egenkontroll) Efter hand kommer eleven att kunna ge sig själv god återkoppling.

För återkopplingens skull är det viktigt att uppgiften är på rätt nivå. Det måste finnas en utmaning! Om det inte finns det är jag ju föga intresserad av återkoppling. Om jag har kunnat gångertabellen sedan femman är det ju knappast intressant att läraren berömmer mig för det i årskurs ett på gymnasiet.

Återkoppling måste också vara kopplad till målen med studierna, inte till vad andra elever kan. Vi har ju sedan årtionden lämnat det relativa betygssystemet, och det finns en anledning till det. Återkopplingen ska också ske snabbt. Det är viktigt att lämna tillbaka uppgifter inom kort, inte vänta flera veckor, inte ens dagar. Och tänk på att inte betygssätta enskilda uppgifter, då kan eleven betrakta saken som klar innan lärandet inom den kursen är färdigt.

Håll också isär beröm och återkoppling. Beröm innehåller mycket lite eller ingen alls information, och kan till och med vara kontraproduktivt. Det finns studier som visar att människor som får beröm för att de är duktiga faktiskt kan försämra sina resultat, medan de som får återkoppling på nerlagt arbete, processåterkoppling, oavsett om det är positivt eller negativt, lär sig mer. T o m pojkar som får höra att om de bara skärper sig och lyssnar och jobbar lite grand får därmed bättre återkoppling, och lär sig därför mer i längden, än de flickor som får höra att de är duktiga, är så skötsamma. Så kan det gå!

Sikta också på att återkopplingen ska sporra eleven att nå till nivån ovanför, att de ska få sträcka på halsen för att klara sig.

Den mesta återkopplingen i ett klassrum kommer från kompisarna… och är oftast felaktig. Som jag tidigare nämnt är det viktigt att skapa ett klimat där det är okej att svara fel och att erkänna att man inte vet. Att inte veta kan vara en motivation att lära sig, om bara din återkoppling ges på rätt sätt. Det är en gammal sanning, men gäller fortfarande: man kan lära sig mycket av felen!

För att sammanfatta: återkopplingen måste ske på ett sätt som gör att eleven rör sig framåt i sitt lärande, den måste vara formativ. Man måste också veta att släppa taget efterhand, att nå högre nivåer av återkoppling efter hand som varje elev lär sig. Det har jämförts med att sätta upp byggnadsställningar. När de inte behövs längre plockar man ner dem. När jag arbetade som lärare hade jag som mål att göra mig själv överflödig. Det var inte för att jag var lat, utan för att jag ville att mina elever skulle klara sig på egen hand när de lämnade skolan.

För att sammanfatta (från Shute (2008)). Återkoppling ska
1. vara kring uppgiften, inte eleven
2. vara detaljerad (beskriv vad, hur och varför)
3. serveras i lagom stora bitar
4. vara specifik och tydlig
5. vara så renodlad som möjlig, men inte onödigt förenklad
6. minska osäkerheten på hur långt man kommit mot målen
7. vara objektiv, helst skriftlig (och hur ska man hinna med det… matriser, kanske?)
8. sätta fokus på lärmålen, inte på prestationen, och slutligen
9. ges när eleven själv försökt lösa uppgiften.

Här följer slutligen ett schema över hur man kan ge återkoppling. Den är tänkt att använda elever emellan. Modellen är skapad av M. Gan (2011). (Klicka på länken så kommer du till ett nytt fönster där du ska klicka igen.)

http://torbjorntankertill.wordpress.com/?attachment_id=305

Hattie del IIIb: Strategier för lärande

Mycket av det jag skriver här kommer inte att vara en nyhet för dig, men det kan väl vara kul att få saker bekräftade!

Flera, men inte för många, saker på en gång

När du presenterar nytt material är det viktigt att du visar det på några olika sätt, verbalt, visuellt och gärna i multimedia.

• Saker som ska associeras med varandra ska ligga nära varandra i tid och rum.
• Kognitiv flexibilitet förbättras med flera olika synvinklar som länkar fakta, förmågor, procedurer och djupare begreppsmässiga principer.
• Rensa bort all irrelevant information, så att arbetsminnet inte blir överbelastat.

Många sätt att interagera

Vi lär bäst när vi gräver och rotar i saker och ting. Vi behöver själva formulera om saker och ting och vi behöver ”rockhängare” eller krokar att hänga upp vår förståelse på, och vi behöver lära oss att processa sådant lärande.

• Att beskriva, integrera och skriva om information (som jag gör genom att skriva om vad Hattie skrivit) leder till mer lärande än att läsa om eller att använda andra passiva strategier.
• Berättelser och exempel kommer vi ihåg bättre än fakta och abstrakta principer.
• Hinder, motsägelser, kontrasterande fakta och avvikelser leder till djupare reflektion och därmed ökat lärande.
• Nästan alla behöver träna på hur de själva ska lära sig att lära.

Många sätt att träna

Vi behöver alla olika och flera möjligheter när vi ska lära oss något nytt, och vi behöver se nyttan med det.

• Förståelse av abstrakta begrepp underlättas med flera och varierade exempel.
• Flera olika lärtillfällen ger bättre långtidsresultat än ett enda tillfälle.
• Vi måste se poängen – vara motiverade – för att lära oss, och vi behöver öka vårt självförtroende i den processen för att klara av svårare och svårare utmaningar i lärandet.

Veta när vi lär oss

När vi lär oss lär vi oss inte endast rätt saker, vi lär oss ofta också felaktigheter, eller knallar iväg åt fel håll. Därför är rätt feedback i rätt tid och till rätt person mycket viktig.

• Feedback måste vara på rätt nivå för varje elev.
• Att göra fel kan leda till lärande, men klimatet i klassrummet måste vara sådant att det är tillåtet att ställa ”dumma” frågor.
• Omedelbar feedback är viktig för att undvika inlärning av felaktigheter.
• Utmaningar leder till lärande och har inte minst en god effekt på långsiktigt lärande.

Glöm inte bort vad jag skrivit tidigare om att vi behöver 90 % av kunskapen för att nå de nästa 10 procenten. Vi använder nämligen vår existerande kunskap för att bygga vidare på. (Vad skulle vi annars utgå ifrån?) Vi förstår också nya saker utifrån det vi vet. (Läs en faktatext på universitetsnivå om supersträngteorin så ska du se att du inte begriper ett dyft eftersom du saknar tillräckligt med grundläggande kunskaper.) Därför måste vi alltid utgå ifrån en människan existerande förståelse när vi lär oss nytt. Vi relaterar nämligen det nya till det vi redan kan, vi expanderar vårt kunnande (det är inte som att lägga till en ny rad tegelstenar), vilket leder till utökad begreppsbildning och kanske nya idéer – och så fortsätter det.

För ett livslångt lärande behöver vi då också se hur vi själva fungerar i vårt lärande. Det behöver man ta upp i varje ämne eller område man lär sig. När jag gick i högstadiet hade vi en genomgång av studieteknik första veckan, sedan var det klart. Naturligtvis borde varje lärare varje lektion beröra lärande på ett metaplan. Att lära varje elev lära sig hur man lär. Att medvetandegöra hur lärandet går till.

De som inte är vana inlärare har det absolut största behovet av att lära sig hur de lär. Till dem måste man lära ut hur man memorerar saker (ord, glosor och adresser, t ex), anteckna, stryka under, testa sig själv om man minns t ex glosor eller ord, kolla om man gjort rätt, att använda det man lärt sig etc.

Här följer några olika strategier för lärande på lite högre nivå, och i vilken grad de leder till lärande. Ju högre poäng desto högre effektivitet.

• Organisera och omvandla (t ex göra ett utkast innan man skriver en uppsats) 0,85
• Luthersk plikt (gör jobbet klart innan du får göra annat) 0,70
• Verbalisera för sig själv (verbalisera varje steg i t ex an matteuppgift) 0,62
• Kontrollera arbetet (innan du lämnar in det) 0,62
• Ta hjälp av andra (fråga t ex en annan elev) 0,60
• För anteckningar 0,59
• Öva och memorera (skriv ner en formel eller en glosa tills den sitter) 0,57
• Sätt upp mål, planera (gör listor på vad du ska uppnå) 0,49
• Repetera anteckningar (läs igenom vad som gicks igenom förra lektionen) 0,49
• Kolla dina framsteg (för anteckningar över dina resultat) 0,45
• Minnesteknik (använd minnesteknik för att komma ihåg fakta) 0,45
• Mentala bilder (tänk dig hur det ser ut om du misslyckas med en uppgift) 0,44
• Tidsplanering (schemalägg dina studier) 0,44
• Plats för studierna (plugga på en avskild plats) 0,22

Så vilket eller vilka steg bör just dina elever ta härnäst i sitt lärande kring sitt eget lärande?

Fundera på det, så kommer jag snart tillbaka med lite grand om feedback.

Hattie del IIIa: Synliggör lärandet!

Lärandet pågår oftast i huvudet (även om det finns kinetiskt minne etc), och en av lärarens viktigaste uppgifter är att göra detta lärande synligt för både sig själv och eleven. Då gäller det att försöka se lärandet genom elevens ögon. Nya lärare är, enligt Hattie, oftast mer inriktade på utlärning (teaching) än inlärning (learning), vilket ju inte alls är samma sak. I bästa fall leder det första till det andra, men då måste vissa förutsättningar vara uppfyllda.

I undervisningen måste det ingå element kring ”hur man lär”. I flera studier framgår att tiden i klassrummet mest ägnas åt bokläsning och att ge information eller instruktioner. Undervisning som involverade någon form av diskussion eller användning av inlärningsstrategier var ovanlig. Hos var tionde lärare förekommer det inte alls.

Hattie rekommenderar att man ställer sig en bit in i framtiden och tittar bakåt; vad ska eleverna ha lärt när lektionen/passet/temat/veckan är slut? Sedan arbetar sig läraren baklänges till början av lektionen och funderar på vägen kring hur lektionen/passet etc ska läggas upp och planeras. Eller för att citera Lewis Carrolls Alice i Underlandet.
Alice frågar katten:
– Vill du vara snäll och tala om för mig hur jag ska gå för att komma härifrån!
– Det beror mycket på vart du ska, svarade katten.
– Det betyder inte så mycket vart, sade Alice.
– Då kvittar det åt vilket håll du går, sade katten.

Men vi vill ju att eleverna ska komma framåt i sina studier och sitt lärande, och då identifierar Winne och Hadwin (2008) följande fyra faser.

1. Se gapet! Detta kan jag i dag, det där ska jag kunna när jag lärt mig det jag ska.

2. Sätt upp mål! När jag vet var jag är och vart jag ska sätter jag upp mål och planerar hur jag ska nå målet, vilket involverar att hitta och/eller bestämma

3. vilka strategier jag ska använda för att lära mig det jag ska.

4. Stäng gapet! Undersök om gapet är stängt, alltså att du har tagit dig ifrån där du var till dit du skulle, att du lärt dig det du skulle.

Lärandet sker primärt som en social aktivitet. Ny kunskap konstrueras utifrån det vi redan förstår och kan, och lärandet utvecklas med lärstrategier som hjälper oss att förstå, resonera, minnas/memorera och lösa problem. För att lära sig måste man få kunskap om hur man planerar och följer upp sitt lärande, att sätta mål och att rätta eventuella misstag. Alla är vi barn i början, vilket naturligtvis gäller vid inlärning av något nytt. Tänk när du ska lära dig ett nytt datorprogram, eller första gången du ska laga en vegetarisk laotisk middag; då är du en novis, som fokuserar på att inte göra några misstag. När vi är lite mer erfarna kan vi kalla oss kapabla, vi gör färre misstag och behöver inte läsa varje mening i receptet eller instruktionen fem gånger innan vi är säkra på att det blir rätt. Slutligen är vi skickliga och har automatiserat det vi gör och använder därmed också mindre energi, och provar gärna andra nya saker inom samma område, kanske att variera kryddningen i den vegetariska laotiska middagen.

Man kan organisera denna sociala aktivitet som lärande är på olika sätt. Det viktigaste av allt är, återigen, att ge formativ feedback till varje elev. Det handlar också om att gruppera eleverna på lämpligt sätt beroende på uppgift och var eleverna befinner sig. Eleverna måste få möjlighet att själva aktivt få utforska och nå målen för den lektionen/passet etc. Därför måste, återigen, målen med lektionen/passet etc vara tydliga och klara.

Hattie nämner begreppet +1, med vilket han avser, i linje med bl a Vygotskij, att strävan måste vara att klara lite mer (+1) än vad man kanske tror att man klarar, alltså att ställa höga, men inte för höga, förväntningar på varje elev. Minns vad jag skrivit om tidigare; att ha lagom höga förväntningar på eleven, och att eleven har lagom höga förväntningar på sig själv, är oerhört viktigt och en av de främsta framgångsfaktorerna. Att ha grupper där det finns lite olika nivåer på eleverna gör att eleverna kan lära sig av varandra, och att de som kommit lite längre lär sig av att lära ut till de andra. Eleverna får möjlighet att ”se genom andra elevers ögon”. Det hjälper dock inte att bara placera eleverna i en grupp och tro att lärande plötsligt uppstår. Läraren måste ge specifika och tydliga uppgifter, naturligtvis.

Jag har skrivit tidigare om att läraren oftast tar för mycket utrymme i klassrummet. De mest framgångsrika lärarna lyssnar mer på eleverna, de ser lärandet genom elevernas ögon. De lärarna observerar elevernas sätt att definiera, beskriva och tolka olika fenomen och problemlösningssituationer. Ett bra sätt är att lyssna till elevernas frågor och sedan lyssna på hur andra elever besvarar eller bemöter de frågorna. Läraren måste vara adaptiv, så att när lektionen inte flyter på som planerat – att lektionen inte bara flyter på som planerat är faktiskt en bra lärsituation – kan läraren utnyttja det för att bryta jämviktsläget eller lunken och skapa en lärandesituation där och då.

Nästa gång kommer det att handla om strategier för lärandet.

Hattie II: ”Eleverna verkar komma till skolan för att se lärarna arbeta”

Det är alltid kul att bli bekräftad, och Hattie lyfter i sin bok Visible learning for teachers fram att man måste skapa ett klimat där eleven – och läraren, naturligtvis – vågar göra ”fel”. Vi har ju i många år på Södervärn haft våra fem fel-blanketter. Ett positivt, omtänksamt och respektfullt klimat i klassrummet är en förutsättning för lärande, enligt Hattie. Det måste finnas ett visst mått av kontroll i bemärkelser trygghet att lära, alltså att det också är tillåtet att ställa ”dumma frågor” eller att erkänna att man inte förstått. Om det finns en känsla av respekt och en känsla av att ”här kommer lärande att ske” så kommer det också att ske ett lärande.

Förväntningar är ett annat viktigt område, enligt Hatties studie. Lärare som har höga förväntningar har det oftast på alla elever. Föga förvånande är det också så att de elever som läraren har höga förväntningar på oftast lever upp till de förväntningarna, och samma sak gäller för låga förväntningar. Hattie skriver att vi måste bortse från vad vi tror är elevens förmågor och i stället söka efter bevis på att elever överträffar våra förväntningar. ”Var beredd på att bli överraskad!” Elever som har låga förväntningar på sina egna prestationer brukar, tyvärr, alltid få rätt. Då måste ju läraren och skolan sätta höga förväntningar. Vi måste fokusera på framgångar och själva processen i lärandet. Andra studier visar mycket tydligt att processfeedback, alltså i stil med ”det där gjorde du bra, du har gjort en bra arbetsinsats” leder till lärande och bättre resultat. Feedback som säger ”du är duktig” leder oftast bakåt. Man behöver ju inte anstränga sig om man är duktig, och utan ansträngning, utan en arbetsinsats, lär man sig ju inget nytt.

Vi måste alltså skilja på vad vi tror att en elev kan lära sig och vad han eller hon faktiskt kan lära sig, om vi bara låter honom eller henne för det första tro på att det går att utvecklas och lära, och för det andra visar på framstegen eleven gör och för det tredje berömmer processen i deras lärande och deras arbetsinsats. Vi måste alltså sluta acceptera eller sätta upp ursäkter för att inte lära. Alla kan lära sig mer! Utan undantag. Däremot gäller det att lägga ribban lagom högt. Enligt en undersökning måste du kunna ca 90 % av stoffet för att det ska vara en lagom utmaning att lära de nästa 10 procentenheterna upp till 100 %. Du måste stå på tionde stegpinnen för att kliva upp på den tionde. När det gäller läsning behöver du oftast känna till 95 %. (Fundera i det sammanhanget över vilka 90 % av kunskaper som dina elever har. Fundera över exempelvis en afghansk kvinna som gått max två år i skolan; vilka 90 % är det hon kan när staten kräver att hon ska lära sig svenska på kort tid och därefter träda in i det svenska arbetslivet och de svenska värderingarna om kvinnlig frigörelse.)

Om vi inte märker några särskilda framsteg i lärandet hos en viss elev är det viktigt att inte ge mer av samma, utan att prova något annat. Eller för att knyta an till den politiker som en gång lär ha sagt: ”Om argumenten tryter, höj rösten!”. Hattie har inte hittat något som helst stöd för att lärstilar har någon positiv effekt på lärandet. Däremot är det viktigt att ge utrymme för olika lärstrategier, och att testa vilka strategier som är framgångsrika för olika elever. Det är alltså inte så att en metod är ”rätt”, utan man behöver prova olika vägar. Det Hattie identifierar som mest framgångsrikt är att elever får jobba tillsammans kring att se samband och att göra djupare analyser/nå djupare kunskaper, att ge feedback kring de tydliga kriterier man har för vad som ska läras, alltså de konkretiserade kursmålen och att ge både ytlig kunskap, alltså fakta, och djupare kunskap, dvs analys och att se samband och att resonera kring nya situationer där ens kunskaper skulle kunna användas och tillämpas.

Du som lärare blir i så fall inte en ”utlärare”, utan en igångsättare och regissör av lärandet. Lärare i genomsnitt pratar tyvärr, enligt olika undersökningar, 70-80 % av lektionstiden. Förutom att det knappt leder till något lärande hos eleven, eftersom lärande kräver aktivitet, helst tillsammans med andra i dialog, så sänder det också signalen att läraren vet svaren och är den som ställer frågorna. Dessutom handlar frågorna oftast bara om ytkunskap eller kan besvaras med ja eller nej. Den genomsnittliga betänketiden för eleven är en sekund, och de som behöver mer tid att fundera får inte frågan, bara de som läraren redan vet kan svaret, för då flyter lektionen på smidigt, även om något lärande alltså inte sker. Vi vet att man lär sig mer om man själv får ställa frågorna och själv försöka komma fram till svaren. Varje elev måste bli sin egen lärare, med Hatties ord. Han skriver också att ”eleverna verkar komma till skolan för att se lärarna arbeta”.

En studie av Alexander (2008) har visat att ett klassrum med mycket dialog är en bra utgångspunkt för lärande. I det klassrummet ställer eleverna fler frågor än läraren och eleverna är aktiva i att svara på och diskutera olika lösningar på och idéer kring de frågorna. Lärandet är kollektivt (man gör uppgifter tillsammans), ömsesidigt (man lyssnar på varandras tankar och idéer), stödjande (man utforskar svar och möjligheter utan rädsla för negativa kommentarer), kumulativ (det bygger på ens egna och andras idéer) och målmedveten (läraren har en plan, har regisserat lärandet).

De tre nivåer av lärande man måste satsa på, du kan inte ta bort någon av dem om ett lärande ska ske, är ytkunskaper – alltså fakta som glosor, styrelseskick i Sveriges kommuner, de fyra räknesätten etc – för att kunna se och förstå samband, vilket i sin tur är en förutsättning för att kunna nå en djupare förståelse för ämnet eller området. Inte minst det senaste är ju viktigt om man ska känna sig motiverad för studierna. Naturligtvis är det ytterst lämpligt att här återkoppla till de konkretiserade målen med kursen eller temat eller just den lektionen, som jag skrev om i det förra avsnittet.

Avslutningsvis vill jag återigen nämna det Hattie mer eller mindre tjatar om: Det är helt avgörande att lärare samtalar om lärandefrågor. Dra nytta av att ni är ett stort gäng professionella lärare som ni kan stöta och blöta de här frågorna med. För detta krävs naturligtvis att kollegor och ledning kan lita på varandra. Därför till slut en liten checklista som Bryk och Schneider har skapat. Hur många av de fem punkterna tycker du att du kan bocka av på din skola?

1. Lärarna på skolan litar på varandra.
2. Det är tillåtet att prata om känslor, oro och frustration över andra lärare.
3. Lärare respekterar andra lärare som tar täten när det gäller skolutveckling.
4. Lärare respekterar de kollegor som är experter inom sitt område.
5. Lärare känner sig respekterade av andra lärare.

Stay tuned!

Synligt lärande för lärare, del 1

Jag tänkte försöka mig på en bloggomgång kring John Hatties Visible Learning, Synligt lärande, den här gången utifrån hans bok Visible learning for teachers.

Det finns många ändar att börja nysta i, men jag tänkte följa hans uppbyggnad, nämligen att planera en lektion, börja lektionen, lärandet under en lektion, återkopplingen till eleven och att avsluta lektionen.

Det är ju inte bara att rita pilar och säga ”så här går det till när man lär ut”, för den processen är inte enkelt eller ens likadan för alla elever eller lärare. Jag ska försöka vaska fram de stora dragen hos Hattie. Han menar till att börja med att den viktigaste faktorn för elevernas lärande är läraren, men inte alla lärare. Det finns saker som läraren måste göra för att vara en positiv faktor, man är inte en positiv faktor bara genom att vara lärare.

Det finns några saker som Hattie ser oerhört tydligt i sin studie, och det är att lärare som samarbetar kring planering, som skaffar sig gemensamma synsätt kring lärande och vad som ska läras ut (och in) och även utvärderar tillsammans, når bättre resultat hos eleverna. Därför har vi arbetslag och ämneslag. Däremot är det tydligt att halvhjärtade försök att samarbeta är sämre än inga försök alls.

Det är viktigt att lärarna är överens om kursens innehåll och tolkningar av kursplanen. Det är också mycket viktigt att de tolkningarna är tydliga och synliga för eleverna. Det är därför vi arbetat så mycket de senaste åren med våra kursplaner och att göra dem tydliga för eleverna. Vi ser ju själva ett mycket tydligt samband mellan om du som lärare är tydlig med kraven och innehållet i kursplanen och de resultat eleverna når. Hattie gör jämförelsen med att köra bil. Man måste veta vart man ska för att veta om man kommer fram eller ens är på rätt väg. Att köra runt planlöst är inte särskilt givande. Även om läraren har kartan så måste eleven också ha den. Annars blir det som Hattie skriver, att plötsligt får man veta att man är framme, och att nästa steg är att ”köra mer”.

Fem saker ska man, enligt Hattie, tänka på när man planerar en lektion eller en kurs eller en termin: 1. Utmana, 2. Engagera, 3. Att ge eleven tro på sig själv, 4. Elevens förväntningar på sig själv och 5. Begreppsmässig förståelse.

Att utmana innebär att man ger uppgifter där eleven, som Vygotskij uttryckte det, måste sträcka lite på halsen för att klara. En undersökning (Burns 2002) visar att du måste kunna ca 90 % av uppgiften, alltså ha en förförståelse och förkunskap, för att kunna klara av den. Uppgiften får inte vara för svår, men inte heller så enkel att eleven klarar den utan att bli utmanad. Att engagera eleverna i utmanande uppgifter är en kraftfull kombination. Då måste man skapa en tillåtande attityd, det måste vara okej att göra fel. Man kan dessutom lära sig mycket av de fel man gör, om man förhåller sig klokt till dem.

Eleven måste tro på sig själv, att han eller hon kan klara lektionsmålen eller kursen. Då måste läraren sätta lagom avstånd mellan trappstegen, så att kliven blir lagom stora, att utmana lagom.

Den högsta påverkan av alla faktorer i Hatties studie är elevens förväntningar på sig själv. Därför måste läraren tydligt visa var eleven befinner sig och vart han eller hon ska ta sig för att klara kursen, ge tydlig feedback på elevens prestationer och som lärare visa att man har (lagom och individuellt ställda) förväntningar på varje elev.

Hattie menar att man måste satsa på begreppsmässig förståelse och inlärning. Häri ligger naturligtvis både att utmana och att engagera, men det motsvarar också kursernas högre mål, själva syftet med kursen eller ämnet. Ta moderna språk, t ex. Målet med kurserna är på grundläggande nivå att kunna kommunicera muntligen och skriftligen, och att ha en kunskap om landets kultur och seder mm. Hattie använder sig av fyra nivåer av innehåll och lärande: ett begrepp, flera begrepp, relaterade begrepp och utvidgade begrepp. De första två är ytkunskaper, de andra är djupare kunskaper och begreppsmässig förståelse.

Inom språk kan man på ytnivå lära ut glosor och grammatik. Det behövs naturligtvis för att lära sig kommunicera på ett språk. Men man får inte stanna där. Man måste gå vidare till djupare kunskaper, t ex att använda glosorna och grammatiken i bekanta situationer. Det fjärde steget är att kunna använda språket i vilken ny och obekant situation man än försätts i.

Ett exempel från historieundervisningen är följande: 1: Vilket år var franska revolutionen? 2. Nämn några inblandade från de olika sidorna under franska revolutionen. 3. Varför uppstod den franska revolutionen och 4. Vilka paralleller kan du dra mellan dagens samhälle och franska revolutionen? Finns det saker i vårt samhälle som skulle varit annorlunda om revolutionen inte inträffat? etc. Enligt Hattie måste vi ha alla nivåerna i vår undervisning.

Jag vill bara kort återge fyra nivåer på lärarens tillvägagångssätt, enligt Butler. Mästarklass är när läraren efter varje lektion tänker ”Idag lärde jag mig något nytt om mig själv; elevernas frågor får mig att fundera”. Duglig nivå är när läraren tänker ”Mina elever lyckades bättre än de i andra klasser; min planering var bäst!”. Läraren som vill undvika arbete tänker ”Mina elever ställde inte så svåra frågor; mina elever var inte sämst på provet; mina elever ligger inte längst bak”. Lärare som vill undvika att bli duktigare tänker ”Jag förberedde inte mina lektioner; jag slapp jobba särskilt mycket; Jag slapp saker att rätta efter lektionen”. Naturligtvis sträva vi alla hela tiden efter att uppnå mästarklass!

Detta är en personlig sammanfattning av de första kapitlen i Hatties bok, och jag rekommenderar läsning. Den är kompakt och lite svårtuggad, men det man får ut är väl värt var enda läsminut, och det finns en hel del stoff som jag inte ens berör här.

Slutligen två konkreta tips:

1. Skriv alltid upp på tavlan när lektionen börjar vad det är tänkt att ni ska lära er under just den lektionen, och hur det hänger ihop med hela kursplanen. Det kan sägas med några få ord, men tydliggör för eleven, för att citera Kristian Luuk, vart ni är på väg. Inget planlöst körande, som sagt.

2. Inled nästa arbetslags- eller ämneslagsmöte med frågan: Vad innebär det att vara bra på… (fyll i valfritt ämne, kurs, avsnitt, kompetensområde el dyl.)

IG för Hägglunds förslag

Jag brukar inte be om ursäkt, i alla fall inte i förväg, men här kommer det: ”Jag ber om ursäkt om någon tolkar detta utifrån ett politiskt perspektiv, och som riktat specifikt mot KD. Det är det inte, utan det riktar sig mot att politikerna lägger sig i lärarnas jobb.” Följande är en reaktion på en debattartikel som KD:s Göran Hägglund hade i DN härför leden. Du kan läsa artikel här: http://www.dn.se/debatt/skolan-ska-ha-tydliga-regler-i-ordning-och-uppforande

”Vi behöver ge våra barn och unga kunskap för hela livet, inte bara för arbetslivet” skiver KD:s partiordförande på DN debatt. Det låter ju vettigt. Problemet är det som kommer sedan. ”Lärare ska få beslagta mobiltelefoner, ge skriftliga varningar och utfärda kvarsittning. En elev som blir påkommen med att klottra på skolans egendom ska få lära sig hur det tvättas bort.”
Puh! Hägglund borde få som straff att tvätta bort sitt eget förslag. Och väljarna lär ju inte ge honom kvarsittning om han fortsätter i de tankebanorna.
Låt oss börja från början.
Skolforskare världen över är i stort sett överens om två saker som måste prägla undervisningen i skolan: förståelse och kreativitet. Jag har tagit del av mycket forskning och klokt tänkande inom området, men ingen forskare har, hör och häpna, någonsin nämnt varken ordning eller reda som framgångsfaktorer. Det är självklart att en lugn studiemiljö är bättre för inlärningen, men är vägen dit verkligen straff och tvång? Vad är det för värdegrund som ligger till grund för de åsikterna? De kan i varje fall inte kallas liberala!
Information är yta, kunskap ger ett djup, men förståelse innebär att du bemästrar ditt område och att du är beredd när nya frågeställningar och problem dyker upp. För att hantera dessa nya situationer behöver vi vara kreativa. Det krävs kreativitet för att lösa, eller i alla fall hantera, världens miljöproblem. Vi behöver kreativitet för att klara av att leva drägliga liv med ändliga resurser på vårt klot och för att anpassa oss till en accelererande globalisering. Det behövs kreativitet för att hantera och förhoppningsvis få ett slut på att vissa dömer människor utifrån hudfärg eller religion, eller till och med vilka de älskar.
Det behövs kreativitet för att leva i ett samhälle där information regnar över oss i skyfallsliknande mängder. Eftersittningar och beslagtagande av mobiltelefoner ser jag inte som rätt väg för att uppnå förståelse och kreativitet. Jag har inte hört talas om någon skolforskare heller som tycker det.
Ett annat tankefel, som tyvärr är så vanligt, är att politikerna har en vision om skolan – vilket är bra, det är deras uppgift – men sedan hoppar direkt till vad läraren ska göra i klassrummet. Det är som att endast ha en målvakt och en anfallare i ett fotbollslag, men ingen backlinje, inget mittfält och ingen tränare som drar upp taktiken. Målvakten, politikern, gör en lång utspark till anfallaren, läraren, som sedan förväntas skjuta mål på målvaktens order. Det funkar inte så i fotboll, och inte heller fungerar det att politikerna talar om för lärarna hur de ska bete sig i klassrummet. Det krävs mycket mer än så, och det är dessutom inte politikernas uppgift.
När politikernas vision är klar och förmedlad måste den förankras i en värdegrund på varje skola, ges uttryck i syn på lärande och kunskap och hur vi ska bete oss mot varandra. Därefter måste man organisera skolan efter visionen och värdegrunden. Det är rektors uppgift att göra det tillsammans med skolans personal. Sedan har läraren sitt beteendemönster utifrån det grundläggande arbetet och varje enskild handling har sedan sin grund i visionen och värdegrunden.
Att ge eftersittningar, lära veta hut och beslagta mobiltelefoner är inte förenliga med den värdegrund jag vill att min eller andra skolor ska ha. Det leder inte heller till bättre lärande eller kreativitet. Det synsätt Hägglund ger uttryck för grundar sig på en vision att våra barn och ungdomar ska lära sig lyda, göra som vi säger och inte tänka själva. Antitesen, alltså, till det världens skolforskare är eniga om är framtidens melodi. Hägglunds synsätt hade sitt bäst-före-datum redan på 60-talet. Du får själv fundera på vilket århundrade.
Hur tänkte man egentligen på KD:s kansli? Eftersom politikerna bakom förslaget tydligen vet så lite om hur det är i ett klassrum och på skolor, kan jag väl få visa min okunskap om hur det går till i deras kretsar genom att gissa mig till hur de resonerade. Gick det till ungefär så här? (Och här tillåter jag mig att ha en raljerande ton, eftersom politikerna ofta raljerar mot skolan. Den som sig i leken ger…)

- Vi går bakåt i opinionsundersökningarna. Det gick ju bra för Björklund när han dissade skolan. Kan vi inte göra likadant, så vi också får fler röster?
- Jo, bra ide! Ungarna i skolan har ju ingen bildning. De borde lära sig att sitta still och hålla klaffen. Läraren måste helt enkelt visa vem det är som bestämmer så att de kan berätta om vårt fina budskap om demokrati.
- Ungarna måste lära sig veta hut!
- Hut går hem!
- Nej det gör han inte alls, för då han kvarsittning!
- Haha, nu fick du till det.
- Vi kan ha ”Hut och bildning” på våra valaffischer, det är väl en bra slogan.
- Då vill jag bli Hutbildningsminister!
- Ungarna ska väl ändå tiga på lektionerna så att de lär sig något. Finns det ingen forskning på det området?
- Jo, i bibeln står det att kvinnan ska tiga i församlingen, och barnen ska väl inte ha mer rätt än kvinnorna.
- Du, det var klatschigt! Det kan vi skriva in i vårt jämställdhetsprogram också, det är ju ganska kort som det är i dag.
- Det står lite om skolan i vårt partiprogram också…
- Kan vi verkligen kalla vårt partiprogram för forskning?
- Tja, varför inte! Vi har ju funderat mycket kring det.
- Kan man för resten inte förbjuda ungarna helt i skolan så att lärarna får arbetsro?
- Nej, det finns en lag emot det, tror jag.
- Hör ni, det där med mobiltelefoner är bara en fluga, så det är lika bra att förbjuda dem helt. Framtiden ligger i att alla har var sin brinnande buske så att de kan tala med gud direkt.
- Och om ungarna tycker att skolan är så tråkig att de struntar i den så låter vi dem sitta kvar extra länge i skolan. Då ska de nog lära sig att tycka att skolan är rolig, för då får de ju gå hem.
- Ja, precis. Om skolan inte är intressant får du stanna kvar längre, men om du trivs får du gå hem tidigare. Det blir lite som att få sitt fängelsestraff kortat för gott uppträdande.
- Ja, och bra lektioner är ju fängslande, haha.
- Bra, då säger vi så. Någon som kan prata med pressavdelningen så att vi kan få ut ett pressmeddelande?
- Jag hade gärna gjort det, men du beslagtog ju min telefon innan, Göran, när jag sms:ade min fru om vårt sjuka barn.
- Ja, jag hoppas du lärt dig en läxa! Du får tillbaka den på fredag när du ska gå hem. Jag ringer själv. Och du, sudda bort det där klottret du gjorde på toa om ”Alf for president”.

Resten blir, förhoppningsvis, bara historia och inte verklighet, för förslaget om disciplinära straff har inget med varken framtid eller verklighet att göra.

Souvenirer från London

Vi var ett gäng rektorer och annat löst folk som åkte till London för ett par veckor sedan. Vi skulle studera Storbritanniens skolinspektion, Ofsted, och några skolor som lyckats mycket bra trots svåra uppdrag. Det finns flera intressanta saker att ta med sig hem därifrån.

En viktig punkt, där vår Skolinspektion skiljer sig från den brittiska, är att den brittiska är politiskt ”fri”. Drottning Victoria gav ursprungligen inspektorerna uppdraget att granska rikets skolor fria från ”fear and favour”. De rapporterade direkt till henne. Den obundenheten lever kvar, och inspektörerna vårdar den varmt. Deras uppdrag är att bidra till en bra skola, inte att genomföra de politiska nycker som gäller för dagen.

Ofsted har också tydliga kriterier för sina inspektioner. Vår inspektion kan vara väldigt vag och svepande. Ibland begriper vi oss inte riktigt på vad de vill, och en skola kan få kritik för något som inte ens nämns på en annan. Vår inspektion har inte heller alltid system för att kontrollera att deras kritik är befogad eller inte.

En tredje skillnad är att man i Storbritannien tränas upp under 18 månader för att bli inspektör. Här har det faktiskt hänt att en inspektion är första dagen på jobbet för en inspektör.

En fjärde, och viktig, skillnad är att inspektörerna i Storbritannien för det mesta själva varit ledare för skolverksamheter. Inte för att vi skolledare är viktigare än någon annan inom skolan, utan för att det är bra om man har erfarenhet från skolledning om man ska granska skolledningar. Och det räcker i Storbritannien inte att ha varit skolledare, man ska ha visat sig mer än duglig dessutom. När vi nämnde att vi i vår skolinspektion har jurister som inspekterar frågade de med artigt, men distinkt, höjda ögonbryn: ”Why?”

För det femte lyfter man fram skolor som är föredömen, skolor som är outstanding, i en årlig rapport. Man sprider exempel på hur de arbetar, så att andra kan försöka ta efter. Hallå, Myndigheten för skolutveckling, vart tog ni vägen?

På skolor som inte lyckas tillräckligt bra – och då tar man självklart hänsyn till elevunderlaget – ser man till att skoledningen byts ut, och att de skolorna finansieras direkt av staten, inte kommunen. Ord och inga visor!

Jag upplevde det som att Ofsted stod på barnens och elevernas sida, och det är väl så det ska vara?

To be continued …